— 437 —
jag honom lägga en liten segeldukspung i den. Hon tog emot den, som om hon trott att det var hennes egen börs, och trädde fram ett eller ett par steg, men då hon såg sitt misstag, kom hon tillbaka dit där han stod strax bredvid mig, och visade honom den.
»Det är alltsammans ditt, Emili», kunde jag höra honom säga. »Jag har ingenting i världen som inte är ditt, min älskling. Jag har inte någon glädje därav annat än för din skull!»
Tårarna stego ånyo upp i hennes ögon, men hon vände sig bort och gick till Martha. Vad hon gav henne, vet jag icke. Jag såg henne luta sig över henne och stoppa penningar i barmen på henne. Hon viskade någonting och frågade om detta var nog.
»Mer än nog», sade den andra och fattade hennes hand och kysste den.
Därpå reste sig Martha upp, svepte sin schal omkring sig och gick, högt gråtande, långsamt bort mot dörren. Hon stannade ett ögonbliek innan hon gick ut, som om hon velat yttra något eller vända sig om, men icke ett ord gick över hennes läppar. Stönande samma låga, hemska, förtvivlade kvidan där inne i sin schal, gick hon sina färde.
Då dörren tillslöts, kastade lilla Emili en snabb blick på oss tre, gömde därefter ansiktet i sina händer och började snyfta.
»Gråt inte, Emili!» sade Ham och klappade henne sakta på axeln. »Gör det inte, min vän! Du får inte gråta så där, min söta flicka!»
»Ack, Ham!» utbrast hon, ännu alltjämt bittert gråtande, »jag är inte på långt när en så god flicka som jag borde vara. Jag vet att jag ibland inte har det tacksamma hjärta som jag borde ha!»
»Jo, jo, det har du, det är jag säker om», sade Ham.
»Nej, nej, nej!» ropade lilla Emili, snyftande och skakande på huvudet. »Jag är inte en så god flicka som jag borde vara. Inte på långt, långt när!»
Och hon fortfor att gråta, som om hennes hjärta velat brista.
