— 439 —
och mera värdigt hennes skönhet än något annat sätt kunde ha varit), grät sakta, medan min gamla sköterska vyssjade henne som ett barn.
Hon blev så småningom lugnare, och nu tröstade vi henne, än talande uppmuntrande och än skämtande litet med henne, till dess hon började att lyfta upp sitt huvud och tala med oss. Så fortsatte vi till dess hon var i stånd att le och sedan att skratta och sedan att sitta upprätt, om också med en viss förlägenhet, medan Peggotty ordnade hennes lockar, torkade hennes ögon och gjorde henne nätt och prydlig igen, så att icke hennes morbror, då hon kom hem, skulle undra varför hans älskling hade gråtit.
Jag såg henne denna afton göra vad jag aldrig förr hade sett henne göra. Jag såg henne oskuldsfullt kyssa sin utvalde make på kinden och smyga sig nära hans grova gestalt, som om den varit hennes bästa stöd. Då de gingo bort tillsammans i det bleknande månljuset, och jag stod och såg efter dem, jämförande deras bortgång med Marthas, såg jag att hon grep om hans arm med båda sina händer och ännu alltjämt höll sig tätt sluten intill honom.
