— 445 —
Innan jag hann fråga varför, berättade hon mig det.
»Jag är fullt och fast övertygad», sade min tant och lade med dyster fasthet sin hand på bordet, »att Dicks karaktär inte är ägnad att hålla åsnorna borta. Jag är säker om att han saknar beslutsamhet och kraft. Jag borde ha lämnat Janet hemma i stället, och då skulle jag kanske ha känt mig lugnare. Om en åsna någonsin varit inne på min gröna plan», sade min tant med eftertryck »så var det i dag klockan fyra på eftermiddagen. En kall rysning gick över mig från huvud till fot, och jag vet, att det var en åsna!»
Jag sökte att lugna henne i detta fall, men hon avvisade varje tröst.
»Det var en åsna», sade min tant, »och det var den med den korta lilla svansstumpen, på vilken den där mördarsystern red då hon kom till mitt hus.» Detta hade allt sedan varit det enda namn på miss Murdstone, som min tant ville veta av. »Om det finns en åsna i Dover, vars djärvhet är svårare för mig att uthärda än någon annans, så är det det djuret!» sade min tant och slog med handen mot bordet.
Janet vågade antyda, att min tant nu möjligen gjorde sig onödiga bekymmer och att hon trodde, att nämnda åsna nu var sysselsatt i sand- och gruskörningsfacket och icke kunde användas till förövande av ohägn, men min tant ville alls icke höra på det örat.
Kvällsvarden var god och varm, ehuru min tants rum lågo mycket högt upp — om det var därför att hon ville ha så många trappsteg som möJjligt för sina pengar eller för att vara närmare luckan i taket, vet jag icke — och bestod av en stekt höna samt en oxstek med diverse grönsaker, vilket allt jag gjorde full rättvisa och vilket allt även var utmärkt gott. Men min tant hade sina egna funderingar rörande Londonmaten och åt endast högst obetydligt.
»Jag förmodar att den här olyckliga hönan blivit utkläckt och uppfödd i en källare», sade min tant, »och aldrig fått hämta frisk luft, utom vid en åkarestation. Jag hoppas att steken måtte vara bättre, men jag tror
