Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/455

Den här sidan har korrekturlästs

— 451 —

Som det stod oss fritt att se oss omkring, medan mr Spenlow efterskickades, begagnade jag mig av tillfället. Möblerna i rummet voro gammalmodiga och dammiga, och det gröna klädet på skrivbordet hade mistat all sin färg och var lika förvissnat och blekt som ett gammalt fattighushjon. På bordet lågo en hel mängd pappersbuntar, av vilka några enligt påskrift voro »prejudikat», några (till min förvåning) »libeller», och några som hörde till »konsistorialrätten» eller »överkonsistorialrätten», några till »ärkebiskopsrätten», några till »amiralitetsrätten» och några till »kommissionsrätten», vilket gjorde mig nyfiken att få veta huru många rätter det över huvud taget kunde finnas och huru lång tid det skulle behövas för att sätta sig in i dem alla. Dessutom funnos där åtskilliga ofantliga handskrivna böcker, vilka innehöllo protokoll över vittnesmål avgivna med edlig förpliktelse, starkt inbundna och hopbuntade i väldiga packor, en packe för varje mål, som om varje mål varit en historia i tio eller tjugu delar. Allt detta såg tämligen kostsamt ut och gav mig en angenäm föreställning om en proctors affärer. Medan jag med stigande välbehag kastade mina ögon på dessa och många andra liknande föremål, hördes snabba steg i rummet utanför, och mr Spenlow, klädd i en svart med vitt pälsverk kantad mantel, trädde skyndsamt in och tog hatten av sig just som han steg in.

Han var en liten ljushårig herre med oklanderliga stövlar och den allra styvaste vita halsduk och dito kragar. Han var tillknäppt mycket hårt och snörd och spänd och måste ha gjort sig mycket besvär med sina polisonger, vilka voro omsorgsfullt brända. Hans guldkedja var så massiv, att jag kom att tänka på att han borde ha haft en senfull guldarm att draga upp den med, såsom man ser över guldsmedernas butiker. Han var så uppstuvad och så styv, att han knappast kunde böja sig, så att han, då han hade satt sig ned i sin länstol och ville se efter något dokument på sin skrivpul-