TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Min första utsvävning.
Det var någonting utomordentligt behagligt att hava denna höga borg för mig själv och att, då jag stängde den yttre dörren, känna mig som Robinson Crusœ, då han hade gått in i sin befästning och dragit upp stegen efter sig. Det var någonting utomordentligt behagligt att vandra omkring i staden med nyckeln till min bostad i fickan och veta, att jag kunde bjuda vem jag ville att komma hem till mig och vara säker om att detta icke skulle falla sig olägligt för någon, om icke möjligen för mig själv. Det var någonting utomordentligt behagligt att själv öppna för mig och låsa igen efter mig, att komma och gå utan att säga ett ord till någon människa och att ringa mrs Crupp flämtande upp ur jordens inrandömen, då jag behövde henne — och hon var benägen att komma. Allt detta, säger jag, var utomordentligt behagligt, men å andra sidan måste jag tillstå, att det fanns ögonblick då det var ganska dystert och tråkigt.
Det var vackert och behagligt om morgonen, i synnerhet på vackra morgnar. Vid dagsljus var det ett friskt och fritt liv, och vid solljus var det ännu friskare och friare, men allteftersom dagen tog av, tycktes även livet luta mot sin nedgång. Jag vet icke hur det var, men det tog sig sällan bra ut vid ljussken. Jag längtade då efter någon att tala vid. Jag saknade Agnes. Jag fann ett ohyggligt tomrum, där denna leende tillflykt för mina förtroenden hade haft sin plats. Mrs Crupp tycktes vara långt borta. Jag tänkte på min föregångare, som hade dött av dryckenskap och rök, och jag kunde ha önskat, att han hade varit så god och levat och icke gjort mig förtret genom sin hädanfärd.