— 461 —
»Jag blev bortförd med våld», sade Steerforth, »redan dagen efter sedan jag kom hem. Men, Daphne, här är du ju en riktigt präktig gammal ungkarl!»
Med icke liten stolthet visade jag honom våningen, utan att förbigå skafferiet, och han prisade den högligen.
»Vet du vad, gamle gosse», tillade han, »jag kommer att göra ditt hus till min stadslokal, till dess du säger upp mig.»
Detta var en stor glädje att höra, och jag svarade, att om han väntade på det, finge han vänta till domedagen.
»Men du måste ha litet frukost!» sade jag med min hand på klocksträngen, »och mrs Crupp ska koka litet nytt kaffe åt dig, och jag ska bräcka litet skinka åt dig i en liten stekugn, som jag har här.»
»Nej, nej!» sade Steerforth. »Ring inte; ty jag kan inte stanna. Jag ska frukostera med en av dem som jag nu senast varit tillsammans med och som bor på Piazza-hotellet i Covent Garden.»
Men du kommer väl tillbaka till middagen?» sade jag.
»Nej, sannerligen jag det kan. Det är ingenting som jag hellre skulle önska, men jag måste stanna hos mina båda kamrater. Vi resa alla tre tillsammans i morgon bittida.»
»Nå, så för dem hit med dig till middagen», svarade jag. »Tror du att de ha lust att komma?»
»Ja, det skulle inte vara svårt att få dem att komma», sade Steerforth; »men det skulle bara göra dig olägenhet. Det är bäst att du kommer och äter middag ute med oss någonstans.»
Jag ville emellertid icke på några villkor samtycka därtill, ty det rann mig i hågen att jag väl ändå borde ha ett litet invigningskalas och att ett bättre tillfälle därtill aldrig kunde yppa sig. Jag kände en ny stolthet över min våning sedan han hade gillat den och brann av begär att utveckla dess yttersta resurser. Jag tog där-
