— 465 —
och där för mig själv genomgå en nysningsattack, som räckte i tio minuter.
Jag fortsatte med att låta vinet gå allt fortare omkring och oupphörligt rusa upp med en korkskruv i handen för att öppna flera vinbuteljer långt innan de behövdes. Jag föreslog Steerforths skål. Jag sade, att han var min käraste vän, min barndoms beskyddare och min ungdoms ledsagare. Jag sade, att jag var förtjust över att få föreslå hans skål. Jag sade, att jag till honom stod i större obligation än jag någonsin skulle kunna betala, och att jag beundrade honom mera än jag någonsin kunde uttrycka. Jag slutade med att ropa: »Steerforths skål! Gud välsigne honom! Hurrah!» Vi gåvo honom tre gånger tre och så ett till och ett riktigt kraftigt till sista beslutet. Jag slog sönder mitt glas under det jag gick omkring bordet för att skaka hand med honom och sade (i två ord): »Steerforthduärmittlivsled stjärna.»
Jag fortsatte ytterligare med att plötsligt finna att någon var mitt uti en sång. Markham var sångaren, och han sjöng: »När en människas hjärta är nedtyngt av sorg». Då han hade sjungit sången till slut, sade han, att han ville föreslå en skål för »Kvinnan». Jag opponerade mig däremot och kunde icke tillåta det. Jag sade, att det icke var ett aktningsfullt sätt att föreslå skålen på, och att jag aldrig skulle tillåta att den bleve drucken i mitt hus, annat än såsom en skål för »Damerna!» Jag tog mig en tämligen hög ton emot honom, utan tvivel huvudsakligen därför att jag såg Steerforth och Grainger skratta åt mig — eller åt honom — eller åt oss båda. Han sade, att en människa icke behövde låta föreskriva sig något. Jag svarade, att en människa måste det. Han sade, att en människa åtminstone icke behövde förolämpas. Jag svarade, att däri hade han rätt — att det aldrig skulle få ske under mitt tak, där husgudarna voro heliga och gastfrihetens lagar de främsta av alla. Han sade, att det icke kunde anses nedsättande för en människas värdighet att tillstå, att jag
30.— David Copperfield. I.