TJUGUFEMTE KAPITLET.
Goda och onda änglar.
Just som jag på förmiddagen efter denna beklagliga dag av huvudvärk, sjukdom och ånger skulle gå ut ur mitt rum, med en mycket oredig föreställning rörande dagen och datum för min middagstillställning, som om en skara titaner hade tagit en ofantlig hävstång och skjutit dagen före den föregående dagen några månader tillbaka, såg jag ett stadsbud komma uppför trappan med ett brev i handen. Han gav sig mycket god tid med uträttandet av sitt ärende, men då han upptäckte mig högst uppe i trappan, satte han sig i trav och kom pustande upp, som om han hade sprungit sig alldeles andtruten.
»T. Copperfield, esquire», sade stadsbudet och rörde vid hatten med sin lilla käpp.
Jag kunde knappast kännas vid mitt namn, till den grad förbryllad blev jag vid övertygelsen om att brevet var från Agnes. Jag sade honom emellertid, att jag var T. Copperfield, esquire, och han trodde mig och gav mig brevet, varpå det, efter vad han sade, skulle vara svar. Jag lät honom stå ute i förstugan och vänta på svaret och gick tillbaka in till mig i ett så nervöst tillstånd, att jag var tvungen att lägga brevet på bordet och göra mig en smula förtrogen med dess utsida, innan jag kunde besluta mig för att bryta sigillet.
Då jag öppnade det, fann jag att det var en mycket vänlig skrivelse, utan någon slags hänsyftning på mitt tillstånd på teatern. Den sade endast: »Min bäste Trotwood! Jag vistas hos pappas agent, mr Waterbrook, Elyplace, Holborn. Vill du komma och hälsa på mig i dag, vid vilken tid du själv behagar utsätta? Din ständigt tillgivna Agnes.»
