— 479 —
presenterade hon mig med stor högtidlighet för en majestätisk dam i svart sammetsklänning och svart sammetshatt, vilken, efter vad jag erinrar mig, liknade en nära anförvant till Hamlet — låt oss säga hans tant.
Mrs Henry Spiker var denna dams namn, och hennes man var även där — en så kall man, att hans huvud, i stället för att vara grått, tycktes vara bestrött med rimfrost. Den djupaste vördnad visades Henry Spikers, både den manliga och kvinnliga, vilket, efter vad Agnes berättade mig, kom sig därav, att mr Henry Spiker var ombudsman åt något eller någon, jag har glömt vad eller vem, som stod i något avlägset samband med finansministerposten.
Jag träffade Uriah i sällskapet, i svarta kläder och i djup ringhet och ödmjukhet. Han sade mig, i det jag skakade hand med honom, att han var stolt över att jag hade bemärkt honom och att han verkligen kände sig förbunden för min nedlåtenhet. Jag kunde ha önskat att han hade varit mig mindre förbunden, ty han förföljde mig hela den återstående delen av aftonen med sin tacksamhet, och så ofta jag sade ett ord till Agnes, kunde jag vara säker om att hans obeskuggade ögon och likansikte bakifrån stirrade på oss.
Där funnos flera gäster, allesammans, efter vad det förekom mig, vid detta högtidliga tillfälle avkylda i is, liksom vinet, men där var en, som ådrog sig min uppmärksamhet innan han trädde in, emedan jag hörde honom anmälas såsom mr Traddles! Mina tankar flögo tillbaka till Salem House. Skulle det möjligen vara Tommy, som brukade teckna benrangel? frågade jag mig själv.
Jag väntade på mr Traddles med ovanlig spänning. Han såg ut att vara en sansad och stadgad man med ett tillbakadraget sätt, med en hårbuske av komiskt utseende och ögon som stodo tämligen vidöppna, och han drog sig så hastigt undan i en mörk vrå, att jag hade en viss svårighet att urskilja honom. Äntligen fick jag ett gott sikte på honom, och antingen bedrog mig min syn eller var det den gamle, olycklige Tommy.
