— 482 —
näma. Vi voro så utomordentligt förnäma, att vi hade ett mycket inskränkt område att röra oss på. Mr och mrs Gulpidge, som voro med i sällskapet, hade något (åtminstone hade mr Gulpidge det) att i andra hand beställa med bankens juridiska angelägenheter, och av konsideration för banken och finansministern voro vi lika stela som hov- och statskalendern. Därjämte hade Hamlets tant den familjesvagheten att hängiva sig åt monologer och yttrade sig för sig själv i avbrutna satser rörande varje ämne, som kom på tal. Dessa voro visserligen ganska få; men som vi alltjämt kommo tillbaka till talet om blod, hade hon ett lika vitt fält för abstrakt spekulation som själva hennes furstliga frände.
Man skulle ganska väl kunnat taga oss för ett sällskap av vampyrer, en så blodig riktning antog vår konversation.
»Jag tillstår att jag är av mrs Waterbrooks åsikt», sade mr Waterbrook med sitt vinglas för ögat. »Andra saker kunna visserligen vara bra i sitt slag, men blod går ändå framför allt annat!»
»Å», anmärkte Hamlets tant, »det finns ingenting som är så tillfredsställande för en! Det är ingenting som är ett sådant beau ideal av — av allt möjligt, i allmänhet talat. Det gives vissa låga sinnen (väl inte många, hoppas jag, men dock några) som föredraga vad jag skulle vilja kalla att knäböja för avgudar. Verkliga avgudar! För förtjänster, intelligens och så vidare. Men det är saker som vi ej kunna fatta med våra sinnen. Blod är icke så. Vi se blod i en näsa, och vi känna igen det. Vi möta det i en haka, och vi säga: ’Där är det! Det där är blod!’ Det är ett påtagligt faktum. Vi kunna taga och känna därpå. Det tillstädjer intet tvivel.»
Den enfaldigt leende herrn med de svaga benen, som hade fört Agnes ned till bordet, yttrade sig ännu bestämdare, tyckte jag.
»Ja fan ta mig, mitt herrskap», sade denne herre, i det han såg sig runt omkring i sällskapet med ett en-
