— 484 —
enkom för detta ändamål upp honom i Newmarket, och han nekade alldeles bestämt att göra det.»
Mr Spiker var så intresserad, att han satt som förstenad.
»Så står saken för ögonblicket», sade mr Gulpidge och lutade sig tillbaka i sin stol. »Vår vän Waterbrook torde ursäkta, att jag på grund av de stora intressen, som här avhandlas, inte uttrycker mig tydligare.»
Mr Waterbrook var, efter vad det föreföll mig, endast alltför lycklig över att hava sådana intressen och sådana namn ens antydda vid sitt bord. Han antog en min av dyster insikt i saken, ehuru jag är övertygad, att han icke begrep mera därav än jag, och gillade högligen den försiktighet, som. hade blivit iakttagen. Sedan mr Spiker hade erhållit sådana bevis på förtroende, önskade han naturligtvis hedra sin vän med ett liknande förtroende, varför det föregående samtalet avlöstes av ett annat, varunder det blev mr Gulpidges tur att bli överraskad, och detta åter av ett tredje, varunder överraskningen kom på mr Spikers lott och så vidare, i tur. Under hela denna tid sutto vi oinvigda nedböjda under tyngden av de ofantligt viktiga intressen som samtalet vidrörde, och vår värd betraktade oss med stolthet, såsom offer för en hälsosam vördnad och förvåning.
Jag kände mig sannerligen helt glad över att få komma upp till Agnes och tala med henne i ett hörn samt presentera Traddles, som var blyg, men trevlig och samma godmodiga varelse som förr. Som han var tvungen att tidigt avlägsna sig, emedan han den följande dagen skulle resa bort på en månad, fick jag icke tala med honom på långt när så mycket som jag skulle ha önskat, men vi meddelade varandra våra adresser och lovade oss nöjet av ett nytt sammanträffande, då han kom tillbaka till London. Det gjorde honom stort nöje att höra att jag kände Steerforth, och han talade om honom med en sådan värme, att jag hade honom att säga Agnes vad han tänkte om honom. Men Agnes endast betraktade mig under tiden och skakade sakta på huvudet så ofta jag såg bort till henne.
