― 45 ―
Jag kände att det var en stund för samtal och förtrolighet.
»Mr Peggotty!» sade jag.
»Sir!» sade han.
»Har ni kallat er son Ham för att ni bodde i ett slags ark?»
Mr Peggotty tycktes anse detta för en djupsinnig tanke, men svarade:
»Nej, sir, jag har inte givit honom namn.»
»Vem är det då som givit honom det där namnet?» sade jag, i det jag ställde förhörsfrågan nummer två på honom.
»Jo, sir, det gjorde hans far», svarade mr Peggotty.
»Jag trodde att ni var hans far.»
»Min bror Joe var hans far», sade mr Peggotty.
»Död, mr Peggotty?» frågade jag efter ett aktningsfullt uppehåll.
»Drunknad», sade mr Peggotty.
Jag blev mycket förvånad över att höra att mr Peggotty icke var hans far och började att undra om jag icke även hade misstagit mig i fråga om hans släktskapsförhållande till de andra. Jag var så nyfiken att få veta detta, att jag beslöt att genast komma på det klara med mr Peggotty i detta avseende.
»Men lilla Emili», sade jag med en blick på henne, »är väl er dotter eller hur, mr Peggotty?»
»Nej, sir. Min svåger Tom var hennes far.»
Jag kunde icke hålla mig, utan sade: »Död, sir?» efter ännu en aktningsfull tystnad.
»Drunknad», svarade mr Peggotty.
Jag kände svårigheten av att åter upptaga ämnet, men jag hade ännu icke kommit till botten, och till botten måste jag; därföre sade jag:
»Har ni inte några barn, mr Peggotty?»
»Nej, sir», svarade han med ett kort skratt, »jag är ungkarl.»
»Ungkarl?» utbrast jag förvånad. »Men vem är det där, mr Peggotty?» och i detsamma pekade jag på personen i vita förklädet, som satt och stickade.
