— 489 —
jag» — om det än hade gällt mitt liv, hade jag ej kunnat låta bli att åtskilja denna del av meningen med en tafatt knyck — »har varit så oförsiktig, mr Heep?»
»Å, mycket oförsiktig, master Copperfield», sade Uriah med en blygsam suck. »Å, så mycket! Men jag önskar att ni måtte vara god och kalla mig Uriah. Det är så likt forna tider!»
»Nå ja, Uriah då», sade jag och stötte fram det med en viss ansträngning.
»Tack!» sade han med värme. »Tack, master Copperfield! Det är liksom en fläkt av gamla vindar eller en ringning av gamla klockor att höra er säga Uriah. Jag ber om ursäkt — gjorde jag någon anmärkning?»
»Det var om mr Wickfield», antydde jag.
»Ack ja, ja visst!» sade Uriah. »Å, mycket stor oförsiktighet, master Copperfield. Detta är ett ämne, som jag inte skulle vilja vidröra inför någon annan än er. Även inför er kan jag endast vidröra det och inte mera. Om någon annan hade varit i mitt ställe under de sista få åren, skulle han vid denna tid haft mr Wickfield (och vilken hederlig man han är sedan, master Copperfield!) under sin tumme. Under — sin tumme», upprepade Uriah mycket långsamt, i det han sträckte ut sin hemska hand över mitt bord och pressade sin egen tumme emot det, till dess det skakade och kom rummet att skaka.
Om jag hade varit tvungen att se honom sätta sin platta grodfot på mr Wickfields nacke, kunde jag icke ha hatat honom mera.
»Ack, Herre Gud, ja, master Copperfield!» fortfor han med en mjuk röst, som stod i en skärande motsats till handlingen med tummen, som icke i ringaste mån minskade sin hårda tryckning, »det lider inte det minsta tvivel. Det skulle ha blivit förlust, vanära, jag vet inte allt vad. Mr Wickfield vet det. Jag blev det ringa redskapet till en ringa tjänst åt honom, och han ställer mig på en sådan höjd, att jag knappast kunde ha hoppats att uppnå den. Vad jag bör vara tacksam!»
Med ansiktet vänt emot mig, då han slutade, men utan att se på mig, tog han sin krökta tumme bort från
