Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/495

Den här sidan har korrekturlästs

— 491 —

att anförtro er min hemlighet, master Copperfield; jag har alltid varit öppen emot er alltifrån första ögonblicket jag hade den äran att se er i schäsen) i många år bott i mitt bröst. Ack, master Copperfield, med vilken ren kärlek älskar jag inte den mark som min Agnes trampar!»

Jag tror att jag hade en vansinnig tanke på att gripa den rödheta eldrakan ur elden och ränna den tvärs igenom honom. Denna tanke flög ut ur mig med en stöt, liksom en kula ur en bössa, men bilden av Agnes, som befläckades av blott och bart en tanke hos detta rödhåriga djur, dröjde i min själ, då jag såg på honom där han satt snedvriden, som om hans gemena själ hade pinat och slitit hans kropp, och gjorde mig vankelmodig. Han tycktes svälla och växa inför mina ögon! rummet tycktes vara fullt av återljudet av hans röst, och jag greps av den sällsamma känslan (för vilken kanske ingen är helt och hållet främmande), att allt detta hade hänt förut på någon obestämd tid, och att jag visste vad han skulle komma att säga.

En i rättan tid gjord iakttagelse av det medvetande av makt, som låg i hans ansikte, gjorde mera för att livligt återkalla Agnes’ bön i mitt minne, än någon ansträngning från min sida kunde ha gjort. Med en skenbarligen vida större fattning, än jag ett ögonblick förut hade ansett möjlig, frågade jag honom om han hade yppat sina känslor för Agnes.

»O, nej, master Copperfeld!» svarade han. »Nej, visst inte. Inte för någon människa, utom för er. Som ni ser, håller jag nu först på att komma mig upp ur min ringa ställning. Jag grundar en god del av mina förhoppningar på att hon ska märka huru nyttig jag är hennes far — ty jag hoppas att bli honom till stor nytta, master Copperfield — och hur jag jämnar vägen för honom och håller honom uppe. Hon älskar sin far så ömt, master Copperfield — o, vad det är vackert att se hos en dotter! — att jag hoppas att hon för hans skull ska bli vänligt stämd emot mig.»