— 494 —
glömma huru jag vred och kastade mig; huru jag tröttade mig med att tänka på Agnes och denna varelse; huru jag övervägde vad jag kunde och borde göra, och huru jag icke kunde komma till någon annan slutsats, än att det bästa Jag kunde göra för hennes lugn, var att göra ingenting, utan behålla för mig själv vad jag hade hört. Om jag än slumrade in några ögonblick, trädde likväl bilden av Agnes med sina milda, kärleksfulla ögon och av hennes far, som ömt betraktade henne, såsom jag ofta hade sett honom betrakta henne, fram för mig med bedjande blickar och fyllde mig med dunkla fasor. Då jag vaknade, satte sig minnet av att Uriah låg inne i det andra rummet på mitt bröst som en mara och nedtyngde mig med blytung fruktan, som om någon djävul av lägre slag hade hyrt in sig hos mig.
Därjämte trängde eldrakan in i mina sömniga tankar och ville icke gå därifrån. Halvt sovande och halvt vaken, tyckte jag att den ännu var rödhet och att jag hade ryckt den ur elden och ränt den genom kroppen på honom. Denna tanke ansatte mig slutligen till den grad, ehuru jag visste att den saknade all grund, att jag smög mig in i rummet bredvid för att se på honom. Där såg jag honom ligga på ryggen, med benen utsträckta jag vet icke vart, med rosslande strupe, fnysande näsa och en öppen mun, lik en postlucka. Han var så mycket vidrigare i verkligheten än i min upphetsade inbillning, att jag sedan drogs till honom av ren avsky och icke kunde låta bli att gå in och ut varannan halvtimme eller så bortåt för att åter betrakta honom. Den långa, långa natten syntes mig emellertid långsam men ock hopplösare än någonsin, och intet löfte om dager syntes på den mörka himmelen.
Då jag såg honom gå ned tidigt den följande morgonen (ty han ville gudskelov inte frukostera!) förekom det mig som om natten avlägsnade sig i hans gestalt, och då jag begav mig av till Commons, ålade jag mrs Crupp särskilt, att hon skulle lämna fönstren öppna, så att mitt arbetsrum skulle bli luftat och renat från hans närvaro.
