— 500 —
samma parter, men med en annan domare, ty domaren i konsistorialrätten kan varje rättegångsdag uppträda därstädes som advokat. Nåväl, man spelar åter sitt sällskapsspel till slut. Men man är kanske icke ännu nöjd. Nåväl, vad gör man då? Jo, man går till kommissarierna. Och vilka voro kommissarierna? Jo, de ecklesiastika kommissarierna voro de sysslolösa advokaterna, som hade sett på huru sällskapsspelet spelas i båda rätterna och sett korten blandas, tagas av och spelas ut och hade talat med samtliga spelarna därom och nu kommo för att i egenskap av domare avgöra saken till allas belåtenhet! Missbelåtet folk kunde visserligen tala om mutor i Commons, om hemlighetsfullhet i Commons och om nödvändigheten att reformera Commons, sade mr Spenlow till slut med mycken högtidlighet, men då priset på en bushel vete hade stått som högst, hade Commons haft som mest att göra, och man kunde lägga handen på hjärtat och säga till hela världen: »Rör vid Commons, och landet kommer att gå under!»[1]
På allt detta lyssnade jag med mycken uppmärksamhet, och ehuru jag måste bekänna, att jag hyste ett visst tvivel, huruvida landet stod i så stor förbindelse till Doctors’ Commons, som mr Spenlow påstod, böjde jag mig dock vördnadsfullt för hans uppfattning. Det han hade yttrat om priset på en bushel vete, kände jag ödmjukt överstiga min horisont och avgjorde med ens hela saken. Ända till detta ögonblick har jag aldrig lyckats få bukt med den där busheln vete. Den har i hela mitt liv alltjämt trätt fram för att tillintetgöra mig i samband med alla möjliga ämnen. Jag inser icke rätt vad den egentligen har att skaffa med mig eller hur den kan vara berättigad att krossa mig vid en oändlig massa tillfällen, men för varje gång jag hör min gamla vän busheln kastas huvudstupa in (såsom alltid är fallet), ger jag alltid min sak förlorad.
- ↑ En i det konservativa England vanlig fras är: Rör vid landets institutioner (och i synnerhet vid the Commons, som även betyder parlamentet, underhuset), och allt går åt fanders.
