— 501 —
Detta är en avvikelse från ämnet. Jag var icke den man som ville röra vid Commons och bereda landets undergång. Genom min tystnad antydde jag underdånigt att jag höll med om allt vad jag hade hört av min överman i år och vetande: och så talade vi om »Främlingen» och dramat och vagnshästarna, till dess vi kommo till mr Spenlows port.
Till mr Spenlows hus hörde en vacker trädgård, och ehuru detta icke var den fördelaktigaste årstiden för att taga en trädgård i betraktande, var den likväl hållen i ett så städat skick, att jag blev helt förtjust. Där fanns en utmärkt vacker gräsplan, där funnos klungor av träd och där funnos långa alléer, vilka jag jämnt och nätt kunde urskilja i mörkret, överbyggda med spjälverk, på vilka om sommaren växte klängväxter och blommor.
»Här promenerar miss Spenlow för sig själv!» tänkte jag. »Ack, Herre Gud!»
Vi gingo in i den livligt upplysta byggningen och kommo in i en förstuga, som var full av hattar, mössor, överrockar, schalar, handskar, piskor och promenadkäppar.
»Var är miss Dora?» frågade mr Spenlow betjänten.
»Dora!» tänkte jag. »Ack, vilket vackert namn!»
Vi begåvo oss nu in i ett angränsande rum (jag tror att det var just det där frukostrummet, som den där bruna ostindiska sherryn hade gjort oförgätligt), och jag hörde en röst säga:
»Mr Copperfield, min dotter Dora och hennes förtrogna vän!»
Det var utan tvivel mr Spenlows röst, men jag visste det icke och frågade icke efter vems det var. Allt var förbi i ett ögonblick. Mitt öde var beseglat. Jag var en fånge och en slav. Jag älskade Dora Spenlow ända till förtvivlan!
Hon tycktes mig mera än en människa. Hon var en fé, en älva, jag vet icke vad hon var — något som ingen någonsin hade sett och allt som någon någonsin kunde önska sig. Jag var i ett ögonblick uppslukad av en avgrund av kärlek. Här kom icke i fråga att dröja på
