— 502 —
branten, att se ned eller tillbaka; jag hade störtat huvudstupa ned innan jag hade sansat mig så mycket att jag kunnat säga henne ett enda ord.
»Jag», anmärkte en mycket välbekant röst, sedan jag hade bugat mig och mumlat några ord, »har sett mr Copperfield förut.»
Den talande var icke Dora, utan hennes förtrogna vän — miss Murdstone!
Jag tror icke att jag blev så synnerligen överraskad. Så vitt jag kan förstå, saknade jag förmåga att bli ytterligare överraskad. Med undantag av Dora Spenlow innehöll den materiella världen ingenting som det var värt att låta sig överraskas av. Jag sade: »Hur står det till, miss Murdstone? Jag hoppas att ni mår väl» Och hon svarade, att hon gjorde det. Jag sade: »Hur står det till med mr Murdstone?» Hon svarade: »Jo, jag tackar, min bror är frisk och rask.»
Mr Spenlow, som förmodligen hade blivit förvånad över att se oss känna varandra, tog nu till orda.
»Det gläder mig att höra», sade han, »att ni, Copperfield, och miss Murdstone äro gamla bekanta.»
»Mr Copperfield och jag äro släkt», sade miss Murdstone med strängt lugn. »Vi voro fordom litet bekanta. Det var i hans barndom. Omständigheterna ha sedan dess skilt oss åt. Jag skulle inte ha känt igen honom.»
Jag svarade, att jag skulle ha känt igen henne var som helst, vilket även var fullkomligt sant.
»Miss Murdstone har haft den godheten», sade mr Spenlow till mig, att åtaga sig kallet — om jag så får kalla det — att vara min dotters förtrogna vän. Som min dotter Dora olyckligtvis inte har någon mor, är miss Murdstone nog god att bli hennes sällskap och beskydd.»
Jag kom vid dessa ord helt flyktigt att tänka, att miss Murdstone, i likhet med det fickinstrument som kallas en mankiller, icke var så mycket lämpad till skydd som till anfall, men som jag icke hade annat än flyktiga tankar för något ämne, med undantag av Dora,
