— 505 —
»David Copperfield, jag ämnar inte söka dölja det faktum, att jag hyste en ofördelaktig tanke om er i er barndom. Det var kanske ett misstag eller också har ni möjligen förändrat er. Det är inte om detta vi nu skola tala. Jag hör till en familj, som efter vad jag tror utmärker sig för en viss fasthet, och jag är inte den som låter omständigheter och förändringar inverka på mig. Jag kan möjligen ha min åsikt om er, och ni kan möjligen ha er åsikt om mig.»
Det var nu min tur att böja huvudet.
»Men det är inte nödvändigt», sade miss Murdstone, »att dessa åsikter här komma i kollision med varandra. Under för handen varande förhållanden är det i alla avseenden bäst att de inte göra det. Som livets växlingar åter fört oss tillsammans och möjligen kunna komma att föra oss tillsammans vid andra tillfällen, skulle jag önska att vi här möttes såsom avlägset bekanta. Familjeförhållanden äro tillräckliga skäl för att vi endast umgås på denna fot, och det är alldeles obehövligt att någon av oss gör den andra till föremål för sina anmärkningar. Håller ni med om det?»
»Miss Murdstone», svarade jag, »jag anser att ni och mr Murdstone behandlade mig mycket grymt och voro mycket hårda mot min mor, och jag ska tänka så så länge jag lever, men jag går fullkomligt in på ert förslag.»
Miss Murdstone tillslöt åter sina ögon och böjde sitt huvud, och sedan hon därefter vidrört avigsidan av min hand med sina kalla, stela fingrar, avlägsnade hon sig, ordnande de små bojorna kring sina handleder och sin hals, vilka syntes mig vara precis desamma som då jag sist såg henne och i alldeles samma tillstånd. I betraktande av miss Murdstones natur, erinrade de mig om bojorna över en fängelsedörr, vilka utvändigt giva alla förbigående en vink om vad man kan vänta där innanför.
Allt vad jag vet om återstoden av aftonen är, att jag hörde mitt hjärtas härskarinna sjunga förtrollande sånger på franska språket, vilka i allmänhet uttryckte den tanken, att man, i vilka förhållanden man än befann sig,
