Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/512

Den här sidan har korrekturlästs

— 508 —

varande förhållanden. Ingenting skulle kunna förmå mig därtill. Kort sagt, hon skakade åter fram lockarna, då i detsamma den lilla hunden kom springande nedåt gången till vårt bistånd.

Han var ursinnigt svartsjuk på mig och skulle nödvändigt skälla på mig. Hon tog honom upp i sin famn — o, min Gud! och smekte honom, men han fortfor detta oaktat att skälla. Han ville icke tillåta mig att röra vid honom, då jag försökte det, och då slog hon honom. Det ökade betydligt mina lidanden att se de små smällar hon till straff gav honom på ändan av hans trubbiga nos, medan han blinkade med ögonen och slickade hennes hand, men ännu alltjämt morrade och brummade för sig själv som en liten kontrabas. Slutligen tystnade han — och han kunde väl icke annat, då hennes lilla gropiga haka låg på hans huvud! — och vi gingo vidare för att bese ett drivhus.

»Ni står inte på någon förtrolig fot med miss Murdstone, eller hur?» sade Dora. — »Min sötnos!»

(De båda sista orden gällde hunden. Ack, om de bara hade gällt mig!)

»Nej», svarade jag; »långt därifrån.»

»Hon är en tröttsam varelse!» sade Dora och sköt fram underläppen. »Jag kan omöjligt begripa vad pappa tänkte på, då han valde en så tråkig människa till sällskap åt mig. Vem behöver väl en beskyddare? Jag är säker om att jag inte behöver någon. Jip kan beskydda mig vida bättre än miss Murdstone — inte sant, söta Jip?»

Han endast blinkade lättjefullt, då hon kysste hans lilla boll till huvud.

»Pappa kallar henne min förtrogna vän, men det vet jag då att hon inte är — är hon, Jip? Vi ämna inte förtro oss åt sådana där tråkiga varelser, Jip och jag. Vi ämna skänka vårt förtroende åt vem vi vilja och själva söka våra vänner, i stället för att låta andra välja dem åt oss — inte sant, Jip?»

Jip svarade med ett litet välbelåtet morrande, unge-