— 509 —
fär som en puttrande tepanna. Vad mig beträffar, var varje ord en ny boja, fastnitad vid de andra.
»Det är bra hårt att vi, därför att vi inte ha en snäll mamma, måste ha en sådan där butter och sur gammal varelse som miss Murdstone i hälarna på oss — är det inte, Jip? Men det är detsamma, Jip. Vi skola inte bli förtrogna, men göra oss så lyckliga vi kunna trots henne, och vi skola förarga henne och inte behaga henne — inte sant, Jip?»
Om det hade räckt längre, tror jag att jag hade kastat mig på mina knän i sanden, trots faran av att skrubba dem och att till på köpet genast bli körd på porten. Men till all lycka var drivhuset icke långt borta, och i detsamma hon yttrade dessa ord voro vi där.
Det innehöll en hel utställning av vackra geranier. Vi vandrade längs hela raden av dem, och Dora stannade för att beundra den eller den, och jag stannade för att beundra densamma, och Dora lyfte, skrattande som ett barn, upp hunden, så att han skulle få lukta på blommorna, och om vi icke alla tre voro i feernas land, så var jag åtminstone där. Ännu i dag framkallar lukten av ett geranieblad en halvt komisk, halvt allvarlig förvåning hos mig över den plötsliga förändring som försiggår med mig, och jag ser då en halmhatt med blå band, ett rikt svall av lockar och en liten svart hund, som lyftes upp av ett par fina armar mot en rad av blommor och gröna blad.
Miss Murdstone hade letat efter oss och fann oss här. Hon räckte fram sin obehagliga kind, vars små skrynkor voro fyllda med puder, åt Dora att kyssa. Därpå tog hon Doras arm i sin och förde oss in till frukosten, som i en likprocession.
Huru många koppar te jag drack, därför att Dora skänkte i dem, vet jag icke, men jag erinrar mig mycket väl, att jag satt och sväljde te, till dess mitt nervsystem, ifall jag den tiden hade något sådant, måste ha blivit totalt fördärvat. Därefter gingo vi till kyrkan. Miss Murdstone satt emellan Dora och mig, men jag hörde Dora sjunga, och församlingen försvann för mina ögon. En
