— 513 —
och för det andra, efter vad jag tror, på grund av en dunkel tankeförbindelse med en full flaska.
»Varför tror ni då, mrs Crupp, att en ung dam är med i spelet?» frågade jag.
»Mr Copperfull», sade mrs Crupp med mycken känsla, »jag är själv mor.»
Under någon tid kunde mrs Crupp endast lägga handen på sitt nankinsbröst och styrka sig mot den återvändande smärtan med att smutta på medikamentet. Därefter talade hon åter.
»Då er kära tant hyrde de här rummen åt er, mr Copperfull», sade mrs Crupp, »sade jag, att jag nu hade fått en som jag kunde få pyssla om. ’Gud ske lov’, läto mina ord, ’nu har jag fått en som jag kan få pyssla om!’ — Ni varken äter eller dricker tillräckligt, mr Copperfull.»
»Är det därpå ni stöder ert antagande, mrs Crupp?» frågade jag.
»Sir», sade mrs Crupp i en nästan sträng ton, »jag har haft flera unga herrar att passa upp på, utom er. En ung herre kan vara alltför noggrann om sig eller alltför litet noggrann om sig. Han kan borsta sitt hår alltför regelbundet eller alltför oregelbundet. Han kan gå med alltför stora eller alltför små stövlar. Det beror på hur den unge herrns ursprungliga karaktär blivit utbildad. Men om han går till ytterlighet åt någondera hållet, sir, så är det en ung dam med i spelet.»
Mrs Crupp skakade på huvudet, och det med en sådan bestämdhet, att jag icke hade en enda tum gynnsam terräng övrig.
»Så till exempel den här herrn, som dog här före er själv», sade mrs Crupp, »han gick och förälskade sig i en uppasserska på ett värdshus och måste genast låta ta in sina västar, fastän han var mycket utsvälld av drickning.»
»Mrs Crupp», sade jag, »jag får be er vara god och inte sätta den unga dam, som här kan vara i fråga, i samband med en värdshuspiga eller någonting av det slaget!»
33. — David Copperfield. I.
