― 49 ―
min glädje över att betrakta den, och lilla Emili hade nu blivit nog djärv att i skygg ton fråga:
»Tycker du inte nu att du är rädd för sjön?»
Detta var nog för att åter giva mig mod, men jag tvivlar icke på att jag, ifall jag fått se en medelmåttigt stor våg komma rullande, skulle ha tagit till benen med ett hemskt minne av hennes drunknade släktingar. Emellertid sade jag »nej» och tillade: »Du tycks heller inte vara det, fastän du säger det», ty hon gick mycket för nära kanten av en gammal bro eller fördämning av trä, på vilken vi hade vandrat framåt, och jag var rädd att hon skulle trilla ned.
»Det är inte på det viset som jag är rädd», sade lilla Emili. »Men jag kan inte sova när det blåser, och jag darrar när jag tänker på morbror Dan och Ham och tycker mig höra dem ropa på hjälp. Det är därför jag så gärna skulle vilja vara en fin dam. Men jag är inte rädd på det sättet. Inte det ringaste. Se hit!»
Med dessa ord skyndade hon ifrån mig och sprang ut på en ojämn bjälke, som sköt ut från det ställe där vi stodo, och hängde tämligen högt över det djupa vattnet utan det ringaste värn. Denna händelse har inpräglat sig så djupt i mitt minne, att jag är övertygad om att jag, ifall jag vore målare, skulle kunna rita av bjälken alldeles sådan som den såg ut i det ögonblick då lilla Emili ilade sin undergång till mötes — ty så förekom det mig — med en blick som jag aldrig kunnat glömma och som var riktad långt utåt havet.
Den lätta, djärva, fladdrande lilla varelsen vände nu om och kom oskadd tillbaka till mig, och jag skrattade snart åt min rädsla och det skrik jag hade uppgivit och som i alla händelser icke skulle ha tjänat något till, emedan ingen fanns i närheten. Men det har sedan dess funnits ögonblick sedan jag blivit fullvuxen, ja, många ögonblick, då jag tänkt: kan det möjligen ligga inom gränsen av de för oss dolda tingens möjlighet, att det i barnets plötsliga djärvhet och hennes blick långt ut åt havet kunde spåras en viss barmhärtig frestelse för henne från den döde faderns sida att störta sig i fara, för
4.— David Copperfield. I.
