― 53 ―
Peggotty hade arbetat med glatt sinne, Ham hade lappat ett par stora sjöstövlar, och jag, med lilla Emili vid min sida, hade läst för dem. Mrs Gummidges yttranden hade inskränkt sig till en halvkvävd suck, och hon hade icke slagit upp ögonen en enda gång sedan vi druckit te.
»Nå, go' vänner», sade mr Peggotty, i det han satte sig, »hur står det till?»
Vi sade alla något eller gjorde något tecken för att hälsa honom välkommen, men mrs Gummidge blev sittande vid sin sticksöm och skakade på huvudet.
»Vad står på?» utbrast mr Peggotty med en klapp på hennes axel. »Krya upp er, gamla mor!»
Men mrs Gummidge tycktes icke vara i stånd att krya upp sig. Hon drog fram en gammal svart silkesnäsduk och torkade sina ögon, men i stället för att stoppa den tillbaka i fickan, behöll hon den framme och torkade dem om igen och behöll den fortfarande framme för att kunna begagna den vid påkommande fall.
»Vad fattas er, mor lilla?» frågade mr Peggotty.
»Ingenting», svarade mrs Gummidge. »Ni kommer förmodligen från ”Villiga Hågen'”, Dan?»
»Ja visst, jag gjorde en liten titt dit in i afton», sade mr Peggotty.
»Det gör mig ont att jag ska driva er dit», sade mrs Gummidege.
»Driva? Jag behöver min själ inte drivas dit», svarade mr Peggotty och skrattade av full hals. »Jag går endast alltför gärna dit.»
»Mycket gärna», sade mrs Gummidge, i det hon skakade på huvudet och torkade sig i ögonen. »Ja, ja, mycket gärna. Det gör mig ont att det är för min skull som ni går så gärna.»
»För er skull? Är det för er skull?» sade mr Peggotty. »Tro aldrig det.»
»Jo, jo, så är det», utbrast mrs Gummidge. »Jag vet vad jag är. Jag vet att jag är en stackars övergiven varelse och att inte endast allt går mig emot, utan även att jag är alla i vägen. Jag känner mera än andra människor och inser det mera. Det är min olycka.»