― 54 ―
Jag kunde verkligen icke låta bli att tänka, medan jag satt och hörde på allt detta, att olyckan även hade drabbat andra medlemmar av familjen än mrs Gummidge. Men mr Peggotty gjorde henne ej några förebråelser, utan svarade henne endast med att ännu en gång be henne att krya upp sig.
»Jag är inte sådan som jag gärna skull vilja vara», sade mrs Gummidge, »nej, långt därifrån. Mina bekymmer ha gjort mig tvär och butter. Jag känner mina bekymmer, och de göra mig tvär och butter. Jag skulle önska att jag inte kände dem så djupt, men jag gör det. Jag önskar att jag kunde vara härdad emot dem, men jag kan det inte. Jag gör huset till en plåga för alla. Det förundrar mig inte. Jag har plågat master Davy och er syster hela Guds långa dagen.»
Här smalt mitt hjärta plötsligt, och jag ropade djupt rörd:
»Nej, det har ni inte, mrs Gummidge.»
»Det är långt ifrån rätt av mig att göra det», sade mrs Gummidge. »Det är ingen vacker vedergällning. Det vore bättre att jag ginge in på fattighuset för att dö där. Jag är en stackars övergiven varelse och gjorde mycket bättre i att inte falla till last här. Eftersom allt måste gå mig emot, och jag själv måste falla andra till last, så låt mig falla min socken till last. Ser ni, Daniel, det är bäst att jag går in på fattighuset och lägger mig att dö där, så slipper ni ifrån mig.»
Med dessa ord drog sig mrs Gummidge tillbaka och gick till sängs. Då hon var borta, såg mr Peggotty, som icke hade visat ett spår till någon annan känsla än det djupaste medlidande, på oss alla och sade viskande, i det han nickade på huvudet med ett livligt uttryck av denna känsla, som ännu lyste i hans ansikte:
»Nu har hon tänkt på gubben igen!»
Jag kunde icke rätt fatta vad det var för en gubbe, på vilken mrs Gummidge ansågs ha fäst sina tankar, innan Peggotty, i det hon förde mig till sängs, förklarade att det var den avlidne mr Gummidge, samt att hennes bror alltid tog detta för en avgjord sak vid sådana till-
