― 57 ―
Mina ögon stodo fulla av tårar, och jag kände mig som om jag varit nära att falla till golvet.
»Gud signe den kära gossen!» utbrast Peggotty och höll i mig. »Vad är det? Tala, min älskling!»
»Hon är väl inte död? Ack, hon är väl inte död, Peggotty?»
Med en förvånande röststyrka ropade Peggotty: »Nej!» och därpå satte hon sig ned och började kippa efter andan och sade att jag riktigt hade skrämt henne.
Jag tryckte henne i mina armar för att lugna henne igen och ställde mig därefter framför henne med den mest spända väntan i min blick.
»Ack, jag borde ha sagt er det förut, märker jag», sade Peggotty, »men det var inte något tillfälle. Jag borde verkligen ha gjort det, men jag kunde inte förmå mig till det.»
»Fortfar, Peggotty!» sade jag ännu mera orolig än förut.
»Master Davy», sade Peggotty, i det hon med skälvande hand löste upp banden på sin hatt och talade helt flämtande. »Vad tycker ni? Ni har fått en pappa!»
Jag darrade och bleknade. Något, jag vet icke vad eller hur, som stod i samband med graven på kyrkogården och de dödas uppståndelse, tycktes beröra mig som en giftig vind.
»En ny pappa!» sade Peggotty.
»En ny pappa!» upprepade jag.
Peggotty drog efter andan, som om hon hade sväljt något mycket hårt, och sade, i det hon sträckte ut handen:
»Kom och se honom.»
»Jag bryr mig inte om att se honom.»
»Men er mamma?» sade Peggotty.
Jag gav efter, och vi gingo direkt in i helgdagsrummet, där hon lämnade mig. På ena sidan om kaminen satt min mor, på den andra mr Murdstone. Min mor släppte sitt arbete och reste sig hastigt, men med en viss skygghet, tyckte jag.
»Se så, min bästa Clara», sade mr Murdstone. »Kom
