Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs

FJÄRDE KAPITLET.
Jag faller i onåd.

Om den kammare, till vilken min säng hade blivit flyttad, vore ett levande och kännande väsen, som kunde avlägga vittnesbörd, kunde jag ännu i dag ha lust att vädja till den — jag undrar just vem som nu sover i den! — och uppmana den att bevittna med huru tungt hjärta jag trädde in i den. Jag begav mig ditupp, medan jag hörde hunden nere på gården skälla efter mig under det jag klev upp för trappan; och i det jag såg på kammaren lika främmande och hemsk som den såg på mig, satte jag mig ned, med mina små händer korsade i knäet, och tänkte.

Jag tänkte på de underligaste saker — på rummets form, på sprickorna i taket, på tapeterna på väggen, på blåsorna på rutan, som gjorde gropar och fläckar i utsikten, på tvättställningen, som stod och vacklade på sina tre ben och hade en viss misslynt min, som påminde mig om mrs Gummidge, då hon tänkte på gubben. Jag grät hela tiden, men med undantag av att jag kände att jag frös och var bedrövad, är jag övertygad att jag aldrig tänkte på varför jag grät. I min förtvivlan började jag slutligen att erinra mig att jag var förskräckligt förälskad i lilla Emili och blivit bortryckt från henne för att komma hit, där ingen tycktes längta efter mig eller bry sig hälften så mycket om mig som hon gjorde. Detta gjorde mig så olycklig, att jag vecklade in mig i en flik av täcket och grät mig i sömn.

Jag vaknade vid att någon sade: »Här är han!» och blottade mitt huvud. Min mor och Peggotty hade kommit för att se om mig, och det var en av dem som hade gjort det.