Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs

― 60 ―

»Davy», sade min mor, »vad fattas dig?»

Jag fann det högst underligt att hon kunde fråga så och svarade: »Ingenting!» och därpå vände jag mig om för att dölja mina brännande läppar, som svarade henne sanningsenligare.

»Davy», sade min mor. »Davy, mitt barn!»

Jag är övertygad om att hon icke hade kunnat säga någonting som skulle ha rört mig så mycket som det, att hon kallade mig sitt barn. Jag dolde mina tårar i lakanen och sköt henne ifrån mig med handen, då hon ville resa mig upp.

»Det är din skuld, Peggotty, du grymma varelse!» sade min mor. »Jag är övertygad därom. Huru kan du inför ditt samvete försvara att du satt mitt eget barn upp emot mig eller någon som är mig kär? Vad menar du med detta, Peggotty?»

Den stackars Peggotty höjde sina händer och ögon mot himmelen och svarade endast med ett slags omskrivning av den bön, jag plägade läsa, då vi stego upp från bordet:

»Gud förlåte er, mrs Copperfield, och måtte ni aldrig behöva ångra de ord ni nu yttrat!»

»Det är tillräckligt att göra mig galen!» utbrast min mor, »och det till på köpet under själva smekmånaden, då man skulle tro att till och med min värsta fiende skulle visa mig överseende och icke avundas mig en smula lugn och glädje. Davy, du stygga gosse! Peggotty, du grymma varelse!» fortfor hon, i det hon på sitt harmsna och egensinniga sätt vände sig från den ena av oss till den andra. »Ack, Herregud, vilken bedrövlig värld man lever uti, även då man har det största skäl att vänta att den ska' vara så angenäm som möjligt!»

Jag kände beröringen av en hand, som varken var hennes eller Peggottys, och steg upp ur sängen. Det var mr Murdstones hand, och den blev liggande på min arm medan han sade:

»Vad vill det här säga? Bästa Clara, har du glömt? — Fasthet, min vän!»