― 65 ―
förföljdes av en misstanke om att jungfrurna hade en karl gömd någonstans i huset. Under inflytande av denna inbillning dök hon ned i kolkällaren vid de mest orimliga tider och öppnade nästan aldrig dörren till ett mörkt skåp utan att slå till den igen, i den tron, att hon nu hade fångat honom.
Ehuru det just icke var någonting synnerligt luftigt hos miss Murdstone, var hon dock en verklig lärka uti att stiga tidigt upp. Hon var på benen — och jag tror ännu i denna stund för att söka efter den nämnde manspersonen — innan någon annan i huset ännu rörde på sig. Peggotty hyste den enskilda åsikten, att hon till och med sov med det ena ögat öppet, men däri kunde jag icke instämma med henne, ty jag försökte det själv, sedan denna förmodan hade blivit framställd, men fann det omöjligt.
Redan den första morgonen efter sin ankomst steg hon upp med hanegället och ringde på sin klocka. Då min mor kom ned till frukosten och ämnade slå i te, gav miss Murdstone henne ett litet hack med läpparna på kinden — den närmaste tillstymmelse till kyss hon kunde åstadkomma — och sade:
»Hör nu, söta Clara, du vet, att jag kommit hit för att befria dig från så mycket besvär som möjligt. Du är alltför vacker och tanklös» min mor rodnade, men log och tycktes icke vara missnöjd med denna orlovssedel — »för att du skulle belasta dig med plikter, som jag kan sköta. Om du vill vara god och ge mig nycklarna, så ska jag hädanefter bestyra om allt det där.»
Från den stunden förvarade miss Murdstone nycklarna i sitt eget lilla fängelse om dagen och under sin huvudkudde om natten, och min mor hade icke mera med dem att skaffa än jag.
Min mor lät emellertid icke sin myndighet gå sig ur händerna utan en skugga av invändning. En afton, då miss Murdstone hade utvecklat några hushållsplaner för sin bror, som yttrade sitt gillande av dem, började min mor plötsligt att gråta och sade, att hon tyckte, att de åtminstone kunde ha tagit henne till råds.
5. — David Copperfield. I.
