― 72 ―
lar igen, innan jag kommer till det förra stället, och det vid en punkt, som jag förut kunde, och stannar för att tänka efter. Men jag kan icke tänka på läxan. Jag tänker på huru många alnar spetsar det är på miss Murdstones mössa, eller på vad mr Murdstones nattrock kan ha kostat, eller på något annat lika löjligt problem, som icke angår mig, och varmed jag i själva verket icke har lust att befatta mig. Mr Murdstone gör en otålig åtbörd, som jag länge väntat på. Miss Murdstone gör detsamma. Min mor ser undergivet på dem, slår ihop boken och lägger den åt sidan såsom en bakläxa, med vilken jag skall taga itu, sedan jag slutat det Övriga.
Dessa bakläxor utgöra snart en stor hög, vilken växer som en rullande snöboll. Ju större den blir, desto slöare blir jag. Saken är så förtvivlat hopplös, och jag känner att jag står och stampar i ett sådant moras av dumhet, att jag avstår från varje tanke på att komma upp ur det och hängiver mig åt mitt öde. Det förtvivlansfulla sätt, varpå min mor och jag betrakta varandra, då jag börjar att stappla, är i sanning bedrövligt. Men det värsta av alltsammans under dessa sorgliga lektionstimmar är, då min mor (i tanke att ingen ser henne) söker att giva mig tråden genom att röra sina läppar. I detta ögonblick säger miss Murdstone, som under hela tiden icke väntat på något annat, med en djup, varnande röst:
»Clara!»
Min mor rycker till, rodnar och ler svagt. Mr Murdstone reser sig upp från sin stol, tager boken, kastar den i huvudet på mig eller slår mig om öronen med den och för mig vid axlarna ut ur rummet.
Men även när läxorna äro överståndna, återstår ännu det värsta i form av ett förfärligt räknetal. Detta har blivit uppfunnet för min räkning, meddelas mig muntligen av mr Murdstone och börjar sålunda: »Om jag går in i en hökarbod och köper femtusen Gloucester-ostar för fyra och en halv pence stycket, kontant betalning…» varåt jag ser att miss Murdstone i hemlighet
