― 76 ―
gagna denna liknelse, ha tagit skridskor på och veko undan med en snabbhet, som ej kunde hejdas.
Vi började illa och fortsatte ännu sämre. Jag hade kommit in med en övertygelse, att jag skulle utmärka mig, emedan jag tyckte att jag var väl förberedd; men detta visade sig snart vara ett fullkomligt misstag. Den ena boken efter den andra lades till bakläxorna, medan miss Murdstone under hela tiden höll ett vaksamt öga på oss; och då vi slutligen kommo till de femtusen ostarna — den dagen hade han, erinrar jag mig, gjort dem till käppar — brast min mor i gråt.
»Clara!» sade miss Murdstone med sin varnande stämma.
»Jag mår inte riktigt bra, bästa Jane», sade min mor.
Jag såg honom blinka högtidligt åt sin syster, i det han steg upp, fattade käppen och sade:
»Jane, Jane, vi kunna knappast vänta att Clara ska kunna med fullkomlig fasthet bära den ledsamhet och förtret, som David vållat henne i dag. Det skulle vara stoiskt. Clara har blivit vida starkare och gjort stora framsteg, men vi kunna knappast vänta så mycket av henne. David, du och jag skola gå dit upp.»
I det han ledde mig ut genom dörren, skyndade min mor fram mot oss, men miss Murdstone utropade: »Clara då! Är du alldeles tokig?» och ställde sig i vägen för henne. Nu såg jag min mor sticka fingrarna i öronen och hörde henne gråta.
Han gick långsamt och allvarligt upp på mitt rum — jag är övertygad att han fann ett nöje uti detta formliga sätt att skipa rättvisa — och då vi hade kommit in, böjde han helt plötsligt mitt huvud under sin arm.
»Mr Murdstone!» ropade jag till honom. »Var snäll och slå mig inte! Jag har försökt att lära mina läxor, sir, men jag kan inte komma ihåg dem, då ni och miss Murdstone är inne. Jag kan det verkligen inte.»
»Jaså, du kan det verkligen inte, David?» sade han. »Vi skola se till hur det är med den saken.»
Han höll mitt huvud som i ett skruvstäd, men jag slingrade mig likväl omkring honom, hejdade honom ett
