― 80 ―
»Vad tänker man göra åt mig, söta Peggotty? Vet du det?»
»Skola. Nära London», var Peggottys svar.
Jag var tvungen att låta henne upprepa orden, ty hon sade dem första gången ända ned i min hals, emedan jag hade glömt att taga munnen från nyckelhålet och lägga örat intill det, och ehuru hennes ord kittlade mig duktigt, hörde jag dem likväl icke.
»När, Peggotty?»
»I morgon.»
»Var det därför som miss Murdstone tog kläderna ur mina lådor?» vilket hon hade gjort, ehuru jag glömt att berätta det.
»Ja», sade Peggotty. »Kappsäck.»
»Får jag inte se mamma?»
»Jo», sade Peggotty. »Morgon.»
Därefter satte Peggotty sin mun alldeles intill nyckelhålet och uttalade sina ord genom det med så mycken känsla och innerlighet, som ett nyckelhål någonsin varit medel till att meddela, det vågar jag påstå, medan hon utstötte varje avbruten liten mening med en egen liten konvulsivisk flåsning:
»Söta Davy. Om jag inte varit så vänlig mot er. På sista tiden, som jag brukade vara. Är det inte för att jag inte håller av er. Precis lika mycket och mer, min söta gris. Det är därför att jag tänkte det vara bäst för er. Och för någon annan dessutom. Davy, min älskling, hör ni? Kan ni höra?»
»Ja-ja-ja-Ja, Peggotty!» snyftade jag.
»Min egen gosse!» sade Peggotty med obeskrivligt medlidande. »Vad jag vill säga, är. Att ni aldrig får glömma mig. För jag ska' aldrig glömma er. Och jag ska' se om er mamma, Davy. Lika mycket som jag nån'sin sett om er. Och jag ska' inte lämna henne. Den dag kan komma då hon ska' bli glad att lägga sitt stackars huvud på hennes enfaldiga, stygga Peggottys arm igen. Och jag ska' skriva till er, fast jag inte är lärd… och jag ska'… och jag ska…» och Peggotty började att kyssa nyckelhålet, efter som hon icke kunde kyssa mig.