― 85 ―
och var alls icke pratsam — bjöd jag honom till bevis på min erkänsla en bakelse, vilken han slukade i en munsbit, likt en elefant, och utan att den gjorde mera intryck på hans stora och grova ansikte, än den skulle ha gjort på en elefants.
»Har hon gjort dem?» sade mr Barkis, medan han alltjämt på sitt tröga sätt satt framlutad mot fotbrädet på vagnen, med en arm på vardera knäet.
»Menar ni Peggotty, sir?»
»Ja», sade mr Barkis. »Hon.»
»Ja, hon gör alla våra pastejer och kokar all maten åt oss.»
»Gör hon också?» sade mr Barkis.
Härmed satte han munnen i en ställning som om han tänkte vissla, men visslade icke. Han satt och betraktade hästens öron, som om han sett någonting nytt där, och så satt han en bra stund. Slutligen sade han:
»Inga sötnosar, förmodar jag?»
»Sade ni sötsaker mr Barkis?» frågade jag, ty jag trodde att han ville ha någonting mera att äta och att han på det där fina sättet häntydde på detta slags förfriskning.
»Nosar», sade mr Barkis. »Sötnosar; ingen som går med henne?»
»Med Peggotty?»
»Ja», sade han. »Hon.»
»Nej, visst inte. Hon har aldrig haft någon sötnos.»
»Har hon inte heller?» sade mr Barkis.
Åter satte han munnen i en ställning som om han ville vissla, och åter visslade han icke, utan satt och såg på hästens öron.
»Jaså», sade mr Barkis efter en lång stunds fundering, »hon gör alla äppelpastejerna och kokar all maten, vasa?»
Jag svarade att så verkligen förhöll sig.
»Nå. Jag ska säga er en sak», sade mr Barkis. »Kanske att ni tänker skriva till henne?»
»Ja, det kommer jag bestämt att göra», svarade jag.
»Ah!» sade han och vände långsamt sina ögon mot
