― 86 ―
mig. »Nå, om ni skriver till henne, skulle ni kanske komma ihåg att säga, att Barkis var villig; skulle ni det?»
»Att Barkis är villig», upprepade jag oskyldigt. »Är det hela hälsningen?»
»Ja-a», sade "han fundersamt. »Ja-a. Barkis är villig.»
»Men i morgon är ni ju tillbaka i Blunderstone, mr Barkis», anmärkte jag, stammande en smula vid tanken på att jag då skulle vara långt borta därifrån, »och då kan ni ju mycket bättre själv framföra er hälsning.»
Som han emellertid förkastade detta förslag med en skakning på huvudet och ännu en gång bekräftade sin förra anhållan genom att med djupt allvar säga: »Barkis är villig. Det är hälsningen», så åtog jag mig att föra fram den. Medan jag samma eftermiddag i Yarmouth-hotellet väntade på diligensen, skaffade jag mig ett ark papper och ett skrivtyg och skrev en biljett till Peggotty, som lydde sålunda:
»Min snälla Peggotty! Jag har lyckligt och väl anlänt hit. Barkis är villig. Hälsa mamma. Din tillgivne. — P.S. Han säger att han särskilt önskar att du ska' veta att — Barkis är villig.»
Då jag hade åtagit mig detta framtida bestyr, försjönk mr Barkis åter i en fullständig tystnad, och jag, som hade blivit helt trött av allt vad som nyligen hade hänt, lade mig ned på en säck i vagnen och somnade. Jag sov gott till dess vi kommo till Yarmouth, där allt var så nytt och främmande för mig på värdshusgården, där vi körde in, att jag genast övergav det hemliga hopp, jag hade hyst, att jag där skulle träffa någon av mr Peggottys familj, kanske till och med lilla Emili själv.
Diligensen stod på gården, blank och skinande överallt, men ännu utan hästar för, och såg i detta tillstånd ut som om ingenting vore osannolikare än att den någonsin skulle resa till London. Just som jag stod och tänkte därpå och undrade vad som slutligen skulle bli av min kappsäck, som mr Barkis hade satt ned på sten-
