han lät Isak genomgå, och vad som hände Jakob i syriska Mesopotamien, när han vaktade sin morbroder Labans får. 27 Ty likasom han lät dem gå genom eld allenast för att pröva deras hjärtan, så har han icke heller velat straffa oss; nej, det är till varning som Herren agar dem som hålla sig till honom.»
28 Osias svarade henne: »Allt vad du nu har sagt är välbetänkt talat, och ingen finnes, som kan motsäga dig. 29 Det är ju ej heller först i dag som din vishet har blivit uppenbar, utan från din tidigaste ungdom har allt folket lärt känna ditt förstånd, huru klokt allt är, som du uttänker. 30 Men folket har lidit svårt av törst, och så nödgade de oss att göra såsom vi lovade dem, och att taga på oss en ed, och den kunna vi icke bryta. 31 Men bed nu för oss, du som är en gudfruktig kvinna, så skall Herren sända det regn som behöves för att fylla våra brunnar, och vi skola då icke längre försmäkta.»
32 Då sade Judit till dem: »Hören mig. Jag vill utföra en gärning vars rykte skall gå från släkte till släkte i vårt folk. 33 Infinnen eder vid stadsporten i natt; jag vill nämligen gå ut ur staden med min kammartärna, och inom den tid efter vilken I haven lovat att överlämna staden åt våra fiender skall Herren taga sig an Israel genom min hand. 34 Men I skolen icke söka att utforska vad jag ämnar göra, ty jag vill icke omtala det för eder, förrän mitt verk är fullbordat.»
35 Då sade Osias och de andra styresmännen till henne: »Gå i frid, och må Herren Gud gå före dig för att utkräva hämnd på våra fiender.» 36 Därefter lämnade de hyddan och gingo tillbaka till sina poster.
14.Job 11:7. Jes. 40:13.Rom. 11:34. 1Kor. 2:11. /16.4Mos. 23:19. /18. Vish. 15:4. /19.Dom. 2:13f./26.1Mos. 22:1f. 26:1f. 29:20f. 31:38f. /27.Vish. 12:22. 2Mack. 6:12. Hebr. 12:7.
9 KAPITLET.
1Men Judit föll ned på sitt ansikte och strödde aska på sitt huvud och blottade säcktyget som hon var klädd i; det var just som rökoffret för den aftonen höll på att frambäras i Guds hus i Jerusalem. Och hon ropade med hög röst till Herren och sade:
2O Herre, min fader Simeons Gud,
du som satte svärdet i hans hand,
till att utkräva hämnd på främlingarna,
dessa som löste jungfruns gördel för att kränka henne,
som nesligt blottade hennes länd
och skymfligt besudlade hennes sköte!
Du hade ju sagt: »Det är en otillbörlig gärning.»
Men likväl gjorde de så.
3 Fördenskull prisgav du ock deras hövdingar
till att bliva dräpta
och bädden, som blygdes över deras listiga dåd,
till att färgas av blod;
du slog tjänarna tillika med furstarna,
ja, furstarna på deras troner;
