på trettonde dagen i månaden Adar drabbade härarna samman till strid. Och Nikanors här blev slagen, och själv var han den förste som föll i striden. 44 Men när hären såg att Nikanor var fallen, kastade de ifrån sig sina vapen och flydde. 45 Och judarna förföljde dem en dagsresa, från Adasa fram till Gasera, och de blåste i larmtrumpeterna bakom dem. 46 Då drog folket ut från alla byar i Judeen runt omkring och angrep dem från alla sidor, så att de vände sig mot varandra. Och de föllo allasammans för svärd; icke en enda av dem slapp undan. 47 Och judarna togo byte och rov; och Nikanors huvud höggo de av, så ock hans högra hand, som han i övermod hade lyft mot höjden, och togo dem med sig till Jerusalem och fäste upp dem där, högt uppe i höjden. 48 Nu gladde sig folket högeligen, och de firade den dagen såsom en stor glädjedag. 49 Och de bestämde att denna dag årligen skulle firas på den trettonde dagen i månaden Adar. 50 Och Judeen hade nu ro en kort tid.
1. 2Mack. 14:1f. /5. 2Mack. 14:3f. 6. 1 Mack. 2:44. 3:8. 6:24. /8. Se Vän och Floden i Ordförkl. /13. 1 Mack. 2:42. 2 Mack. 14:6f. /17. Ps. 79:2f. 1 Mack. 1:37. 25.2Mack. 14:26f. /26.1Mack. 3:38. 2Mack.l4:12, 39. /27.2Mack. 14:19f. 33. Esr. 6:10. 2Mack. 14:31f. /37. 1Kon. 8:29, 43. Jes. 56:7. 2Mack. 14:35. Matt. 21:13. /41. 2 Kon. 19:35. Jes.37:36. Syr. 48:21. 2Mack. 8:19. 15:22. /43. 2 Mack. 15:28f. 47. 1 Sam. 31:9. /49. 1 Mack. 4:59.
8 KAPITLET.
1 Nu fick Judas höra sägas om romarna att de voro tappra stridsmän, och att de visade välvilja mot alla som slöto sig till dem, och ingingo vänskap med alla som vände sig till dem, 2 och att de, såsom sagt är, voro tappra stridsmän.
Man berättade för honom om deras krig och om de bedrifter som de hade utfört bland galaterna, och huru de hade övervunnit dessa och gjort dem skattskyldiga, 3 så ock om allt som de hade uträttat i Spanien, i det att de hade bemäktigat sig silver- och guldgruvorna där, 4 och huru de genom sin klokhet och ihärdighet hade bemäktigat sig hela det landet, fastän det låg mycket långt avlägset från deras eget. De hade likaledes övervunnit de konungar som hade dragit emot dem från jordens ända, så att de i grund hade slagit dem och tillfogat dem svåra nederlag och tvingat de överblivna att betala dem en årlig skatt.
5 Och man berättade huru de hade i strid slagit och övervunnit Filippus, så ock Perseus, kittéernas konung, och de andra som hade upprest sig mot dem; 6 likaså huru Antiokus den store, konungen i Asien, som drog ut till strid mot dem med ett hundra tjugu elefanter och med ryttare och vagnar och en mycket stor här till fots, i grund hade blivit slagen av dem. 7 Honom själv hade de fått levande i sitt
