likväl tagit oss före att skicka sändebud till eder, för att få broderskapet och vänskapen med eder förnyade, på det att vi icke måtte bliva främlingar för eder. Ty lång tid är förfluten, sedan I skickaden sändebud till oss. 11 Vad oss angår, så komma vi alltid och oavlåtligt ihåg eder vid högtiderna och på övriga tillbörliga dagar, vid de offer som vi frambära och i våra böner, såsom rätt och tillbörligt är att man minnes bröder. 12 Och vi glädja oss åt eder ära. 13 Men vi för vår del hava varit omvärvda av mycket betryck och av många strider, och konungarna runt omkring oss hava stritt mot oss. 14 Vi hava nu icke velat falla eder och våra övriga bundsförvanter och vänner besvärliga med dessa strider. 15 Ty vi hava vår hjälp från himmelen, som hjälper oss. Och så hava vi blivit frälsta ifrån våra fiender, medan våra fiender hava blivit förödmjukade. 16 Nu hava vi emellertid utvalt Numenius, Antiokus’ son, och Antipater, Jasons son, och sänt dem till romarna, för att låta förnya den vänskap och det förbund som vi tidigare hava ingått med dem. 17 Vi hava därvid bjudit dem att fara också till eder och hälsa eder och avlämna till eder vårt brev angående förnyelsen av broderskapet oss emellan. 18 Och nu skulle det vara oss till behag, om I villen giva oss svar härpå.»
19 Och så lyder avskriften av det brev som spartanerna sände till Onias:
20 »Areus, spartanernas konung, hälsar översteprästen Onias. 21 I en skrift har angående spartanerna och judarna den uppgiften blivit påträffad, att de äro bröder och av Abrahams släkt. 22 Och sedan vi nu hava fått veta detta, skulle det vara oss till behag, om I villen skriva till oss och säga oni det står väl till med eder. 23 Vi å vår sida skriva nu här till eder: Vår boskap och våra ägodelar tillhöra eder, likasom vad edert är tillhör oss. Vi bjuda alltså våra sändebud att lämna eder muntligt besked i överensstämmelse härmed.»
24 Och Jonatan fick höra att Demetrius' hövitsmän hade kommit igen med en ännu större här än förra gången, för att strida mot honom. 25 Då bröt han upp från Jerusalem och drog dem till mötes in på Hamats område. Ty han ville icke giva dem rådrum till att infalla i hans eget land. 26 Och han sände ut spejare till deras läger; och dessa kommo tillbaka och omtalade för honom att de beredde sig till att överfalla dem om natten. 27 När sedan solen gick ned, befallde Jonatan sitt folk att vaka och stå under vapen för att vara redo till strid under hela natten; han ställde ock ut vaktposter runt omkring lägret. 28 Men när fienderna hörde att Jonatan och hans folk voro redo till strid, blevo de förskräckta och förlorade modet. Och sedan de hade tänt upp eldar i sitt läger, drogo de bort. 29 Men Jonatan och hans folk märkte ingenting förrän på morgonen, eftersom de sågo eldarna brinna. 30 Jonatan satte nu efter dem, men han kunde icke hinna upp
