därtill med sig ditin otillbörliga ting. 5 Och altaret var uppfyllt med otillåtna offer, sådana som voro förbjudna i lagen. 6 Man fick icke längre hålla sabbat eller taga de fäderneärvda högtiderna i akt; ja, man fick icke alls bekänna sig vara jude. 7 Och på konungens födelsedag, som firades i var månad, drevs folket med grymt tvång till att deltaga i offermåltiderna; och vid Backusfesten tvingades de att med murgrönskrans på huvudet gå med i festtåget till Backus' ära. 8 En förordning utgick också, på Ptolemeus' inrådan, till de närmast belägna grekiska städerna, att man där skulle gå till väga mot judarna på samma sätt och tvinga dem att deltaga i offermåltiderna, 9 men att man skulle dräpa alla dem som icke ville besluta sig för att antaga grekiska seder och bruk.
Ja, man kunde nu tydligt se vilket elände som rådde där. 10 Så blevo en gång två kvinnor som hade låtit omskära sina gossebarn hämtade fram; och man hängde de späda barnen vid deras bröst och förde sedan mödrarna i allas åsyn omkring i staden och störtade dem slutligen utför muren. 11 Och andra, som hade skyndat tillsammans till grottorna där i närheten för att obemärkt fira den sjunde dagen, men som hade blivit förrådda för Filippus, blevo allasammans innebrända, därför att de på grund av den höga dagens härlighet hyste betänkligheter mot att försvara sig.
12 Nu vill jag uppmana alla dem som få denna bok i sina händer att icke bliva modfällda till följd av sådana olyckor, men att i stället besinna att hemsökelserna icke syfta till vårt folks fördärv, utan tvärtom tjäna till dess fostran. 13 Också är det ett bevis på stor nåd att de gudlösa icke under lång tid få gå fria, utan med hast drabbas av sitt straff. 14 När det gäller andra folk, väntar väl Herren i sin långmodighet med att tukta dem, till dess de hava hunnit fylla sina synders mått; men med oss har han däremot icke velat handla på samma sätt. 15 Han vill ju icke att vi i vår synd skola gå till den yttersta gränsen, för att han sedan skall nödgas straffa oss. 16 Därför undandrager han oss aldrig sin barmhärtighet, och han övergiver icke sitt folk, om han än fostrar det genom olyckor. 17 Dock, detta vare oss sagt allenast såsom en erinran. Efter detta korta avb rrott vilja vi nu åtgå till berättelsen.
18 En viss Eleasar, som hörde till de förnämsta bland de skriftlärde, en redan till hög ålder kommen man med mycket vördnadsbjudande utseende, tvingades att öppna munnen för att äta svinkött. 19 Men eftersom han hellre ville dö med ära än leva i skam, spottade han först ut köttet och gick sedan frivilligt fram mot pinbänken 20 på det sätt som det hövdes alla dem att vandra en sådan väg, vilka hade mod till att visa ifrån sig det som icke är tillstått att smaka, vore det ock för att få behålla livet. 21 Men då nu de som skulle hava tillsyn över den lagstridiga offermåltiden sedan länge voro
