viljen vända tillbaka hem och ägna eder åt edra värv. 30 Alla dem som begiva sig hem till sitt, före den trettionde dagen i månaden Xantikus, tillförsäkras härmed full trygghet. 31 Därjämte beviljas judarna oinskränkt frihet till att följa sina egna spisordningar och sina egna lagar, likasom tillförne; och ingen av dem skall på något sätt bliva antastad för några av dem begångna förseelser. 32 Jag sänder nu ock här Menelaus för att giva eder lugnande försäkringar. 33 Faren väl. År 148, den femtonde dagen i månaden Xantikus.»
34 Jämväl romarna sände ett brev till dem, av följande innehåll:
»Kvintus Memmius och Titus Manius, sändebud från romarna, hälsa det judiska folket. 35 I det som Lysias, konungens frände, har beviljat eder äro också vi ense med honom. 36 Men vad angår de frågor som han har ansett böra hänskjutas till konungen, så överläggen härom, och sänden sedan strax ett bud till oss, för att vi må kunna uttala vår mening, såsom det tillkommer oss. Vi äro nu nämligen på väg till Antiokia. 37 Skynden eder alltså att sända till oss några män, för att också vi å vår sida må få veta av vilken mening I ären. 38 Leven väl. År 148, den femtonde dagen i månaden Xantikus.»
1.2Mack. 10:11. /2.1Mack. 4:28f. 6.2Mos. 23:23. Jos. 5:13f. Tob. 5:22. 2Mack. 15:23. /8.2Mack. 3:25. 10:29. /11.1Mack. 4:34. /14.1Mack. 6:57. /24.1Mack. 1:41f. /25.1Mack. 6:59. /28. 2Mack. 9:20.
12 KAPITLET.
1 Sedan nu detta fördrag hade blivit ingånget, vände Lysias tillbaka till konungen. Och judarna ägnade sig åt sitt åkerbruk. 2 Men några av befälhavarna i dessa trakter, nämligen Timoteus och Apollonius, Genneus' son, vidare Hieronymus och Demofon och därtill Nikanor, befälhavaren på Cypern, lämnade dem icke i fred och tillstadde dem icke att leva i lugn och ro. 3 Och invånarna i Joppe begingo följande illdåd. De inbjödo de judar som bodde bland dem att tillika med kvinnor och barn stiga ned i båtar, som de höllo i beredskap, likasom om de icke hade något ont i sinnet mot dem, 4 och som om de handlade efter allmänt beslut av staden. Men när dessa antogo inbjudningen, i tanke att de andra ville visa sitt vänliga sinnelag, och att de icke förenade något misstänkt, förde man dem ut till havs och dränkte dem, till ett antal av icke mindre än två hundra personer.
5 När Judas fick underrättelse om den grymhet som hade förövats mot hans landsmän, bådade han upp sitt manskap 6 och åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och drog därefter ut mot sina bröders mördare. Han satte om natten eld på hamnen och brände upp båtarna och nedgjorde dem som hade tagit sin tillflykt dit. 7 Men eftersom själva staden var stängd, bröt
