oroligheter och hindra att lugn och ro får råda i riket. 7 Med anledning härav, och sedan jag själv har blivit berövad min fäderneärvda värdighet, jag menar översteprästämbetet, har jag nu begivit mig hit, 8 först och främst av uppriktig omtanke om det som tillkommer konungen, men för det andra också av hänsyn till mina egna landsmäns bästa. Ty genom de förut nämnda människornas oförnuft lider hela vårt folk den största skada. 9 Så värdes då, o konung, noga taga kännedom om detta i alla dess enskildheter, och låt dig vårda om vårt land, såväl som om vårt folk, som är så svårt ansatt, i enlighet med den nådefulla välvilja som du har mot alla människor. 10 Ty så länge Judas är i livet, är det omöjligt att få frid och ro i landet.» 11 Sedan denne hade talat så, begynte strax konungens övriga vänner, vilka voro hätska mot Judas, att ytterligare uppegga Demetrius. 12 Han lät då genast kalla till sig Nikanor, som förut hade varit överste för elefantavdelningen, och utnämnde honom till befälhavare i Judeen och sände honom åstad dit, 13 med skriftlig befallning att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk, så ock att insätta Alcimus såsom överstepräst vid den höga helgedomen. 14 Och de hedningar i Judeen, som hade flytt för Judas, slöto sig i hopar till Nikanor, i hopp om att själva vinna fördelar genom judarnas motgångar och olyckor.
15 Men när judarna fingo höra talas om att Nikanor var i antågande, och att hedningarna gingo till anfall, strödde de stoft på sina huvuden och åkallade honom som för evärdlig tid hade utvalt sitt folk, och som alltid tager sig an sin arvedel genom att uppenbara sin makt. 16 På sin anförares befallning bröto de sedan strax upp från staden, och de stötte på fienden vid byn Dessau. 17 Men Simon, Judas' broder, hade råkat i strid med Nikanor och lidit en tillfällig motgång, på grund av den plötsliga bestörtning som motståndarna hade framkallat hos dem. 18 Det oaktat drog Nikanor i betänkande att låta saken avgöras genom blodig strid, när han hörde talas om den tapperhet och det mod som Judas och hans folk visade i kampen för sitt fädernesland. 19 Han sände därför Posidonius, Teodotus och Mattatias för att söka uppnå en ömsesidig överenskommelse. 20 Sedan man länge hade överlagt härom, lade anföraren fram saken för manskapet, och då det härvid visade sig att alla voro av en och samma mening, gåvo de sitt bifall till fördraget. 21 Och man bestämde en viss dag då de båda anförarna enskilt skulle komma tillsammans. Och Judas trädde fram. Och där stodo två stolar mitt emot varandra; man hade nämligen satt fram stolar. 22 Men Judas hade på lämpliga platser ställt beväpnat folk i beredskap, för den händelse att ifrån fiendernas sida något plötsligt övervåld skulle ske. De överlade nu med varandra efter vad omständigheterna krävde.
23 Nikanor vistades därefter någon tid i Jerusalem utan att
