tillförsikt förlita sig på att han skulle få hjälp från Herren. 8 Och han uppmanade sitt folk att icke rädas för hedningarnas anfall, utan tänka på det bistånd som de så ofta förut hade fått röna från himmelen, och jämväl denna gång vänta på den seger som den Allsmäktige skulle beskära dem. 9 Och han tröstade dem med ord ur lagen och profeterna, och påminde dem tillika om de strider som de hade utkämpat, och gjorde dem därigenom ännu mer villiga till strid. 10 Och sedan han på detta sätt hade uppeldat deras mod, utdelade han sina befallningar; och han framhöll därvid ytterligare för dem hedningarnas trolöshet och edsbrott. 11 När han sålunda hade väpnat envar av dem, icke så mycket med den trygghet sköld och spjut giver, som med den uppmuntran manliga ord kunna skänka, väckte han också hos alla en övermåttan stor glädje genom att ytterligare förtälja en trovärdig dröm.
12 Och detta var vad han hade sett i sin dröm:
Han hade sett huru den förre översteprästen Onias, som var en god och ädel man, försynt i umgänget, mild i sitt väsen och värdig i sitt tal, och som allt ifrån ungdomen flitigt hade vinnlagt sig om allt som hör dygden till, huru denne stod och bad med uträckta händer för judarnas hela menighet. 13 Därefter visade sig en annan man för honom, en som utmärkte sig för sitt grå hår och sitt vördnadsbjudande utseende; och en underbar och överväldigande värdighet vilade över honom. 14 Och Onias tog till orda och sade: «Denne är Jeremias, Guds profet, som älskar sina bröder och beder mycket för folket och den heliga staden.» 15 Och Jeremias sträckte fram sin högra hand och räckte Judas ett gyllene svärd, och han sade därvid till honom: 16 »Tag emot detta heliga svärd såsom en gåva från Gud; därmed skall du slå ned dina motståndare.»
17 Sedan de nu hade blivit uppmuntrade genom Judas' ord, som voro så förträffliga och så väl ägnade att egga till tapperhet och ingjuta mandom i unga sinnen, beslöto de att icke uppslå något läger, utan med ädelt mod gå till anfall och med all manhaftighet inlåta sig i strid och så låta det komma till ett avgörande, eftersom både staden och det heliga och helgedomen voro i fara. 18 Deras oro för hustrur och barn, såväl som för bröder och fränder, betydde nämligen mindre för dem; deras oro gällde först och främst det helgade templet. 19 Också hos dem som funnos kvar i staden var ångesten mycket svår, i det att de bävade för huru striden på öppna fältet skulle sluta.
20 Redan väntade alla på det förestående avgörandet, och redan hade fienderna samlat sina skaror; deras här hade ordnat sig till strid, och elefanterna hade förts fram till en lämplig plats, och ryttarna stodo uppställda på flyglarna. 21 Då Mackabeus nu såg att skarorna voro helt nära, och såg deras brokiga vapenutrustning och
