(jfr v. 16). Dom. 13:3 f. (jfr v. 22),
användes den om den gestalt vari
Herren själv uppenbarade sig, när han
uppträdde på jorden. Andra bibliska
namn på änglarna äro de heliga
(5 Mos. 33:2. Job 5:1. Ps. 89:6. Dan. 4:14.
Syr. 42:17. Judas v. 14) och Guds söner
(1 Mos. 6:2, 4. Job 1:6. Ps. 29:1. 89:7;
jfr gudason, Dan. 3:25). I Job 38:7
ställas Guds söner i parallellism med
stjärnorna; änglarna stå här i samma
förhållande till stjärnorna som i citaten
under Sebaot: bakom den lysande
himlakroppen föreställer man sig en
himmelsk varelse i människoskepnad.
Solen, månen och stjärnorna kunna
därför i Josefs dröm »buga sig» för
honom (1 Mos. 37:9; jfr Dom. 5:20).
Himmelens härskaror i Gamla test. motsvaras
i Nya test. av himmelens makter
(Matt. 24:29. Mark. 13:25. Luk. 21:26).
Enligt somliga uttolkare avses änglar med
de gudar som omtalas i Ps. 82.
Redan i Gamla test. antydes tillvaron av olika rangklasser i änglarnas värld. Mikael nämnes i Dan. 10:13 såsom en av »de förnämsta furstarna» i andevärlden. I Nya test. (Judas v. 9) betecknas han såsom överängel. I Efeser- och Kolosserbreven omtalas ett flertal klasser inom andarnas rike: furstar, väldigheter, makter, herrar, tronänglar, världshärskare. Några av dessa klasser omnämnas också i Rom. 8:38. 1 Kor. 15:24. 2 Petr. 2:10. Judas v. 8. — Bland änglarna nämnas ock skyddsänglar för folk och enskilda: Dan. 10:13 f. Matt. 18:10. Apg. 12:15. Jämväl allahanda opersonliga jordiska ting och företeelser sättas i förbindelse med andemakter, vilka såsom ett slags skyddsandar stå bakom dem och äro herrar över dem: vattnens ängel (Upp. 16:5), eldens ängel (Upp. 14:18), vindarnas ängel (Upp. 7:1). Se vidare Vish. 13:2. Dessa bakom de jordiska tingen stående andemakter avses sannolikt med de grekiska uttryck för vilka makter, världens makter har valts såsom den mest passande översättningen (Gal. 4:3, 9. Kol. 2:8, 20). Underkastelsen under den judiska ceremoniallagens bestämmelser betydde för Paulus underkastelse under de andemakter som stodo bakom de ting och företeelser om vilka lagen handlade, och med vilka den ville binda människor; därför var en sådan underkastelse oförenlig med friheten i Kristus. — När samma grekiska ord som i Gal. 4:9 återgives med »makter» i 2 Petr. 3:10 f. översättes med himlakroppar, har för sammanhangets skull en mer inskränkt betydelse hos det flertydiga ordet upptagits.
Översteprästens åligganden omtalas i 3 Mos. 4:3 f. 16. 21:10 f. Om hans dräkt se 2 Mos. 28. Om hans ämbetsställning i Nya test. se Stora rådet.
BETONING AV BIBLISKA NAMN
Vid uttalet av de bibliska namnen kunna i allmänhet nedanstående regler tillämpas. Vanliga namn med hävdvunnet uttal må dock bibehålla sin allmänt brukade betoning, också när den strider mot regler som annars gälla: Jerúsalem, Jordán, Samária osv. När språkbruket är vacklande i fråga om uttalet av ett namn, må frihet råda vid dess betoning: Jósua och Josúa, Sálome och Salóme osv.
För namnen i Gamla testamentet gälla följande allmänna regler:
1. I tvåstaviga namn lägges tonen på första stavelsen. Exempel: Ábner.
2. I trestaviga namn lägges, tonen på första stavelsen. Exempel: Ábsalom.
Undantag: namn som sluta på -a, och namn vilkas sista stavelses vokal föregås av mer än en konsonant; i dessa lägges tonen på näst sista stavelsen. Exempel: Makpéla, Habáckuk.
3. I fyr- och flerstaviga namn lägges tonen på näst sista stavelsen. Exempel: Abinádab, Kedorlaómer.
Undantag: namn som sluta på -ael, -eel, -iel, -uel, -iab, -eam och -oam: i dessa lägges tonen på den stavelse som omedelbart föregår dessa ordslut. Exempel: Mehújael, Jerámeel, Seáltiel, Immánuel, Ohóliab, Jeróbeam, Abínoam.
För namnen i Apokryfiska böckerna och Nya testamentet gälla följande allmänna regler:
1. I namn vilkas sista stavelses vokal föregås av mer än en konsonant, eller vilkas näst sista stavelse innehåller en diftong lägges tonen på näst sista stavelsen. Exempel: Erástus, Betsaída.
2. I namn som sluta på -pater, -pator, -patra, -patris, -polis och -ius (märk dock Daríus) lägges tonen på den stavelse som omedelbart föregår dessa ordslut. Exempel: Sosípater, Eúpator, Kleópatra, Antípatris, Dekápolis, Lúcius.
3. I namn som sluta på -anus, -bulus, -dorus, -ene, -itis, -laus, -nika, -nice och -nikus lägges tonen på ordets näst sista stavelse. Exempel: Hyrkánus, Aristobúlus, Heliodórus, Mityléne, Trakonítis, Arkeláus, Tessaloníka, Berníce, Androníkus.
4. Namn som i samma eller snarlik form förekomma i Gamla test. behålla samma betoning som där. Exempel: Aminádab, Eleásar, Gálaad (jfr Gílead). Sábulon (jfr Sébulon).
Särskilt gäller detta vid namn på -ael, -eel, -iel osv. (jfr ovan regel 3 vid Gamla test.). Exempel: Gamáliel (jfr Gámliel), Róboam (jfr Rehábeam).
