13 Ty vilken människa kan känna Guds råd?
Eller vem kan utgrunda vad Herren vill?
14 De dödligas tankar äro ju vanmäktiga,
och våra beräkningar äro osäkra.
15 Ty den förgängliga kroppen tynger ned själen,
och stofthyddan är en börda för den mångtänkande anden.
16 Allenast med svårighet sluta vi oss till det som är på jorden,
och det som är nära till hands finna vi med möda.
Vem kan då utrannsaka det som är i himmelen?
17 Och vem har lärt känna ditt råd, om ej du först gav vishet
och sände din helige Ande från höjden?
18 På sådant sätt hava jordens bebyggare förts på rätta stigar
och människorna lärt det som är välbehagligt för dig;
ja, genom visheten hava de blivit frälsta.
1.Ps. 33:6. Joh. 1:3. /2.1Mos. 1:26. Ps. 8:7f. Vish. 10:2. /4.Syr. 1:1. /5. 1Kon. 3:7. Ps. 86:16. 116:16. /6. 1 Kor. 3:18f. /8.2Mos. 25:8,40. 2Sam. 7:13. 1 Krön. 28:6. Hebr. 8:5. /9. Ords. 8:27f. Syr. 24:3f. /13. Job 15:8f. Jes. 40:13f. Rom. 11:34. 1Kor. 2:16. /15.2Kor. 5:4. /16.Pred. 3:11.
10 KAPITLET.
Vishetens ledning i Israels historia från Adam till och med övergången över Röda havet.
1 Det var hon som beskyddade honom som först blev danad, världens fader, vilken skapades allena, och som ryckte honom ur hans fall 2 och gav honom kraft till att råda över allting. 3 Men när därefter en orättfärdig man i sin vrede avföll från henne, gick han själv under på grund av den hätskhet varmed han dräpte sin broder.
4 När sedan för hans skull jorden översvämmades, då var det åter visheten som frälste den, i det hon med hjälp av några skröpliga plankor lotsade den rättfärdige genom vattnet.
5 Det var ock hon, som när folken hade blivit förbistrade till följd av sin endräkt i ondska, lät sig vårda om den rättfärdige och behöll honom ostrafflig inför Gud och bevarade honom ståndaktig mot fadershjärtats känslor.
6 Det var hon, som när de ogudaktiga förgingos, räddade en rättfärdig man, då denne sökte fly undan elden som föll ned över de fem städerna.
7 Om dessas ondska vittna ännu alltjämt en rykande ödemark och växter som bära frukt i otid och saltstoden som reser sig till åminnelse av ett tvivlande sinne. 8 Ty när dessa vände sig ifrån visheten, gingo de icke allenast förlustiga kännedomen om det rätta, utan måste ock åt världen efterlämna ett minnesmärke av sin dårskap, för att deras förvillelser icke ens skulle kunna råka i glömska.
9 Visheten räddade ock ur farorna dem som tjänade henne. 10 Det var hon som ledde den rättfärdige på jämna stigar, när han måste fly för sin broders vrede. Hon visade honom Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting; hon skänkte honom välstånd under hans mödor och gav honom riklig
