manad att författa en skrift som hade avseende på tukt och vishet. Och detta gjorde han, för att de som söka kunskap skulle inhämta också vad han hade skrivit, och så ännu mycket mer kunna göra framsteg i livet efter lagen.
Vi bedja eder nu att med välvilja och uppmärksamhet läsa detta och att hava överseende med oss, om vi någon gång, trots all den möda vi hava gjort oss med översättningen, tyckas hava misslyckats med några enskilda uttryck. Ty något som ursprungligen är avfattat på hebreiska förbliver icke längre alldeles detsamma, när det överflyttas till ett annat språk. Och icke allenast om denna bok, utan också om själva lagen och profetskrifterna och de övriga böckerna gäller det att de på grundspråket taga sig ganska annorlunda ut.
När jag under det trettioåttonde året av konung Evergetes’ regering kom till Egypten och sedan uppehöll mig där en tid, fann jag därstädes tecken på en ganska hög bildning. Själv ansåg jag det då vara högeligen nödvändigt att nedlägga en viss iver och flit på att utföra en översättning av denna bok. Jag använde också verkligen, under den tid som stod mig till buds, mycken möda och skicklighet för att få boken färdig och så giva ut den, till gagn jämväl för dem som, där de leva i främmande land, gärna söka vinna ökad kunskap, allt under det att de redan förut sträva att inrätta sitt liv till en vandel efter lagen.
1 KAPITLET.
1 All vishet kommer från Herren,
och hos honom förbliver hon till evig tid.
2 Vem kan räkna havets sand
och regnets droppar och evighetens dagar?
3 Vem kan utrannsaka himmelens höjd och jordens bredd
och havets djup — eller visheten?
4 Före allting är visheten skapad;
insikt och förstånd äro till av evighet.
6 För vem har vishetens rot blivit blottad,
och vem har lärt känna hennes kloka rådslag?
8 En finnes, som är vis, en övermåttan fruktansvärd,
han som sitter på sin tron, Herren.
9 Det var han som skapade henne, han såg och mätte henne
och utgöt henne över alla sina verk.
10 Hos allt levande finnes hon, efter det mått som honom täcktes;
men rikligen gav han henne åt dem som älska honom.
11 Herrens fruktan är ära och berömmelse
och glädje och en fröjdekrans.
12 Herrens fruktan förnöjer hjärtat
och giver glädje och fröjd och långt liv.
13 Den som fruktar Herren, honom skall det på sistone gå väl,
och i sin dödsstund skall han varda välsignad.
