Sida:De fyras tecken 1911.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

beundransvärd, och hon besvarade klart och redigt de frågor, som Sherlock Holmes ytterligare ställde till henne.

»Major Sholto var en av pappas synnerligen goda vänner», sade hon. »I alla sina brev talade pappa om majoren. Bägge tjänstgjorde samtidigt vid de trupper, som voro stationerade på Andamanerna, och voro följaktligen ständigt och jämt tillsammans. Och så, mr Holmes, fanns i pappas skrivportfölj ett högst besynnerligt dokument, som ingen kan tyda. Jag tror inte, att det är av ringaste betydelse, men ni skulle kanske tycka det vara roligt att se det, och därför tog jag det med mig. Här är det.»

Holmes vek försiktigt upp papperet och bredde ut det på sina knän. Sedan undersökte han det ytterst omsorgsfullt med sitt skarpa förstoringsglas.

»Själva papperet är av indisk tillverkning», anmärkte han slutligen. »Under någon tid har det suttit fastnaglat vid ett bord eller ett ritbräde. Det uppritade diagrammet tycks vara en planteckning av en stor byggnad med otaliga rum, korridorer och gångar. På ett ställe finns ett med rött bläck ditsatt kors, och över detta står med nästan utplånad blyertsskrift: '3,37 från vänster'. I vänstra hörnet finnas några högst besynnerliga hieroglyfer, liknande fyra kors i rad med tvärslåarna vidrörande varandra. Alldeles intill dessa kors står med stora, ojämna bokstäver skrivet: 'De fyras tecken — Jonathan Small, Mahomet Singh, Abdullah Khan, Dost Akbar'. Nej — jag inser ej, på vad sätt detta papper skulle kunna ha med er sak att göra, miss Morstan. Men efter allt att döma är det ett mycket viktigt dokument. Det har med stor omsorg förvarats i något slags portfölj; båda sidorna äro lika rena.»

»Ja, vi funno det i min fars plånbok.»

»Tag noga vara på det, miss Morstan — det kan bli oss till stor nytta. Jag börjar misstänka, att saken är mer djupgående och svårutredd än jag från början trodde. Jag får visst ta den teori, jag uppställt, i övervägande än en gång.»

Han lutade sig tillbaka i ena vagnshörnet, och av hans rynkade panna och frånvarande blick kunde jag sluta mig till, att han var försänkt i djupa tankar. Miss Morstan och jag pratade halvhögt med varandra om vår expedition och dess antagliga resultat; men vår följeslagare bibehöll sin tysta förbehållsamhet ända tills vi uppnått målet för vår färd.

Det var en septemberafton och klockan hade ännu ej slagit sju; men dagen hade varit mörk och dyster, och en tjock, gråbrun dimma vilade över staden. Smutsgrå moln sänkte sig djupt ner över de smutsiga gatorna. Längs The Strand spredo lyktorna ett dunkelt sken och kastade små svaga ljuscirklar på den fuktiga, hala trottoaren. Det skarpa, gulaktiga skimret från butikfönstren strömmade ut i den av vattenångor mättade luften och spred en svagt glimmande strålglans över den till trängsel uppfyllda farvägen. I mitt tycke fanns det något kusligt och spöklikt i den ändlösa procession av ansikten, som svävade förbi tvärs över dessa smala ljuskällor — sorgsna ansikten och glada ansikten, tanklösa och eftertänksamma, utmärglade och av välmåga skinande ansikten. Likt allt, som hör människosläktet till, svävade de från mörkret till ljuset och så tillbaka till mörkret igen. Jag är ej särdeles mottaglig för intryck, men den dystra kalla aftonen och det egendomliga äventyr, på vilket vi stodo i begrepp att inlåta oss, gjorde mig nervös och nedstämd. Av miss Morstans sätt märkte jag, att även hon erfor samma känsla. Holmes ensam tycktes höjd över alla dylika små svagheter. Han satt med sin uppslagna anteckningsbok på knät, och vid skenet