ljusskenet från de i gathörnen belägna krogarna. Sedan följde sträckor av tvåvåningsvillor, var och en med en liten trädgård framför, och så återigen oändligt långa rader av stora nybyggda hyreskaserner — jättetentakler, som stadskolossen sträckte ut på landsbygden. Slutligen stannade vagnen framför tredje huset vid en nyanlagd, högt liggande gata. Intet av de övriga husen var bebott, och det som tycktes vara vår bestämmelseort var mörkt med undantag av köket, i vars fönster en svag ljuslåga glimmade. Vid vår knackning öppnades dörren emellertid genast av en indisk tjänare, klädd i en gul turban, vita, löst hängande kläder och gult skärp. Den utpräglat orientaliska gestalten bildade en skarp motsats till sin omgivning — en tredje klassens villa i en av Londons minst kända förstäder.
»Min herre väntar er», sade han, och innan han ännu slutat tala, hördes från ett inre rum en pipande röst.
»Visa in dem hit till mig, khitmutgar», sade rösten ivrigt och befallande, »visa dem genast in hit!»
IV.
DEN BARSKALLIGE MANNENS HISTORIA
Vi följde hinduen genom en mörk, smutsig och illa möblerad hall fram till en åt höger belägen dörr, som han slog upp på vid gavel. Ett bländande ljussken strömmade emot oss, och mitt på golvet stod en liten man med ovanligt stort, avlångt huvud; den höga, alldeles kala hjässan omgavs av en krans stripigt, eldrött hår och stack upp ur detta likt en bergtopp ur en furuskog. Han vred och gnuggade oupphörligt sina händer, och anletsdragen fingo ej heller en minut vara i lugn och ro: än smålog han, än rynkade han pannan — aldrig höll han sig stilla. Naturen hade begåvat honom med en tjock, nedhängande underläpp och tvenne rader alltför synliga, ojämna, gula tänder, vilka han sökte dölja genom att esomoftast föra ena handen över ansiktets nedre del. Trots sin kala hjässa gjorde han intryck av att vara en ung man. I själva verket hade han nyss fyllt trettio år.
»Mjuka tjänare, miss Morstan», sade han gång på gång med hög, gäll röst. »Mjuka tjänare, mina herrar. Behagar ni inte stiga in och se, hur jag har det! Rummet är inte stort, miss Morstan, men jag har möblerat det helt och hållet efter min smak. En liten konstgjord oas i Södra Londons vilda ödemark.»
Vi blevo alla på det högsta förvånade vid åsynen av det rum, i vilket vi kommo in. Väggarna voro behängda med granna, dyrbara bonader och draperier, vilka på sina ställen voro dragna åt sidan för att låta en praktfull målning eller en orientalisk vas av oskattbart värde bli synlig. Golvet betäcktes av en svart och gul matta, så tjock och mjuk, att våra fötter sjönko ner däri som i en bädd av mossa. Ett par kolossala tigerhudar ökade intrycket av österländsk lyx; så gjorde ock en »hookah», som stod på en matta i ena hörnet. En silverlampa i form av en duva hängde i en nästan osynlig guldtråd ner från taket mitt i rummet. Under det den brann, fyllde den luften med en mild, aromatisk doft.
»Mr Thaddeus Sholto», sade den lille herrn, leende och krumbuktande. »Det är mitt namn. Ni är naturligtvis miss Morstan. Och dessa bägge herrar —»
»Den ene är mr Sherlock Holmes — den andre doktor Watson.»
»En doktor?» utbrast han ivrigt. »Har ni ert
