stetoskop med er? Får jag be er — skulle ni vilja vara så snäll? Jag tror inte det står riktigt rätt till med klaffarna i min ena hjärthalva — skulle ni vilja höra efter? Det är nog ingen fara med lungpulsådern, men jag vet inte vad jag skall tro om venerna och skulle sätta stort värde på ert omdöme.»
Jag undersökte hans hjärta, men fann, att allt var, som det borde vara. Egendomligt föreföll mig dock, att han tycktes gripen av en oförklarlig sinnesrörelse, liknande fruktan — han darrade i hela kroppen.
»Hjärtverksamheten är alldeles normal», sade jag. »Ni kan vara lugn i det avseendet.»
»Jag hoppas ni ursäktar min ängslan, miss Morstan», sade han med en liten bugning; »men jag har i lång tid varit sjuklig, och de där klaffarna ha givit mig anledning till oro. Jag är själaglad över, att min fruktan är ogrundad. Om er far, miss Morstan, hade varit en smula försiktigare och inte ansträngt sitt hjärta, hade han kanske varit vid liv den dag i dag är.»
Jag erfor en nästan obetvinglig lust att ge karlen en duktig örfil, så ursinnig kände jag mig över hans känslolösa, ogenerade sätt att vidröra ett så ömtåligt ämne. Miss Morstan sjönk ner på en stol och blev alldeles likblek i ansiktet.
»Jag har ju alltid känt mig övertygad om, att han var död», sade hon.
»Jag är i stånd att lämna er alla upplysningar», återtog den lille herrn; »och vad mer är, jag kan förskaffa er rättvisa. Och det skall jag ock göra, bror Bartholomew må storma och rasa så mycket honom lyster. Jag är glad att ni tagit edra vänner med er, inte bara därför, att ni i dem har en präktig eskort, utan ock, emedan de kunna tjänstgöra som vittnen till vad jag ämnar säga och göra. Tre av oss ska' väl bli i stånd att bjuda bror Bartholomew spetsen. Men låt oss inte inviga några utomstående i saken — varken polisen eller andra tjänstemän. Vi kunna utan hjälp ordna alltsammans oss emellan. Ingenting skulle göra bror Bartholomew så utom sig som någon slags offentlighet.»
Han slog sig ner i en låg fåtölj och såg frågande på oss med sina små blinkande, rödkantade ögon.
»För min del», sade Holmes, »lovar jag, att ej för någon yppa vad ni än må uppenbara för oss.»
Jag nickade samstämmande.
»Det är bra! Det är bra!» sade han. »Får jag bjuda er ett glas Chiaddi, miss Morstan? Eller vill ni hellre ha Tokayer? Jag har inget annat slags vin. Skall jag öppna en flaska? Inte? Jaså — ja — men jag hoppas, att ni ej har något emot litet tobaksrök — litet balsamisk doft av den i Österlandet växande tobaken? Jag är nervös, ser ni, och några drag ur min 'hookah' verkar så lugnande på mig.»
Han satte en tänd vaxstapel intill den stora skålen, och snart for röken glatt bubblande genom den med rosenvatten fyllda behållaren. Vi andra tre sutto i en halvcirkel med huvudet framsträckt och hakan vilande i händerna, under det den egendomlige, nervöst rörlige lille herrn med sin toppiga, kala hjässa satt mitt emot oss och bolmade av alla krafter.
»När jag beslöt göra er detta meddelande», sade han efter en stunds tystnad, »kunde jag ju ock ha givit er min adress; men jag fruktade, att ni möjligen ej skulle uppfylla min begäran utan ta obehöriga vittnen med er hit. Jag tog mig därför friheten ordna saken så, att min betjänt Williams först skulle få tillfälle se er. På hans omdöme och tystlåtenhet kan jag obetingat lita, och han hade order att ej ta några vidare mått och steg, om han ej kände sig tillfredsställd med vad han såg. Ni måste ursäkta dessa
