sin »hookah», som slocknat, och rökte en liten stund utan att säga ett ord. Vi hade alla med den mest spända uppmärksamhet lyssnat till hans sällsamma berättelse. Vid den kortfattade redogörelsen för hennes fars död hade miss Morstan blivit likblek, och jag trodde hon skulle svimma. Hon hämtade sig emellertid sedan hon tömt ett glas vatten, som jag hällde i åt henne ur en på ett litet bord stående slipad karaffin. Sherlock Holmes satt tillbakalutad i sin stol; hans ögon voro slutna, och uttrycket i hans ansikte vittnade om, att hans tankar voro långt borta. När jag såg på honom, kom det livligt för mig, att han samma dag bittert beklagat sig över tillvarons själsmördande enahanda. Här fanns åtminstone ett problem, som till det yttersta skulle ta hans förmåga och skarpsinne i anspråk. Mr Thaddeus Sholto betraktade än den ene, än den andre av oss; han var tydligen stolt över den verkan hans historia frambragt och tog med en viss självkänsla åter till ordet.
»Min bror och jag», sade han, »voro naturligtvis i hög grad angelägna att få reda på den skatt, om vilken vår far talat. Veckor och månader igenom grävde vi i trädgården utan att upptäcka minsta spår av några där dolda dyrbarheter. Medvetandet om att vår far, i samma ögonblick han dog, just stått i begrepp att yppa gömstället för oss, höll på att driva oss till vanvett. Det pärlband han tagit från det hemliga förvaringsrummet gav oss en aning om den dolda skattens oerhörda värde. Min bror och jag voro emellertid av olika åsikt rörande det där pärlbandet. Pärlorna voro tydligen ytterst sällsynta och dyrbara, och Bartholomew ville högst ogärna släppa det ifrån sig. Oss emellan sagt är min bror i mer än ett avseende mycket lik min far. Han trodde också, att det kunde ge anledning till prat och skaffa oss en massa ledsamheter på halsen, om vi så där helt omotiverat skänkte bort ett så värdefullt föremål. Emellertid lyckades jag slutligen övertala honom att låta mig ta reda på miss Morstans adress och en gång om året skicka henne en pärla. På det sättet skulle hon ju aldrig komma att lida brist.»
»Det var mycket vänligt av er», sade vår klient ; »det var en god, ädel tanke.»
Den lille herrn gjorde en avvärjande rörelse med handen.
»Vi voro ju edra förvaltare — ett slags 'gode män' åt er», sade han. »Sådan var min åsikt om saken — min bror Bartholomew skådade den emellertid i ett helt annat ljus. Vi hade själva tillräckligt med pengar — jag åtminstone behövde inga mer. Och dessutom skulle det ha varit smaklöst att behandla en ung dam på ett så simpelt, ja, rent av lumpet sätt. Le mauvais goût même au crime[1]. Fransmännen förstå att fint och träffande ge uttryck åt sina tankar. Skiljaktigheten i min brors och mina egna åsikter förmådde mig slutligen att bilda eget hem; jag lämnade Pondicherry Lodge och slog mig ner här, tillsammans med Williams och vår gamle 'khitmutgar'. I går fick jag emellertid veta, att en händelse av största vikt inträffat: skatten hade blivit funnen. Jag satte mig genast i förbindelse med miss Morstan, och nu återstår oss intet annat att göra än resa ut till Norwood och se till, att vi få ut vår del. Jag förklarade i går kväll min tanke om saken för bror Bartholomew; han väntar oss, men särdeles välkomna bli vi nog inte.»
Mr Thaddeus Sholto tystnade och började ivrigt bolma på sin stora pipa. Ingen av oss andra sade ett ord: våra tankar hade fullt upp att göra med den nya
- ↑ Dålig smak leder till brottslighet.»
