Sida:De fyras tecken 1911.djvu/3

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

DE FYRAS TECKEN


I.
KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER

Sherlock Holmes tog den lilla flaskan från dess plats på kaminhyllan och morfinsprutan ur det prydliga saffiansetuiet. Med sina långa, vita, nervöst känsliga fingrar ställde han den fina, ömtåliga nålen till rätta och vek upp sin vänstra skjortärm. En liten stund vilade hans ögon med tankfullt uttryck på den magra, seniga armen, som var betäckt med otaliga små ärr och bulnader. Slutligen stack han den skarpa nålspetsen in under huden, tryckte på den lilla kolven och sjönk med en långdragen suck av välbehag tillbaka i sin bekväma länstol.

I många månader hade jag tre gånger om dagen varit vittne till samma slags ceremoni, men vanan hade ej försonat mig därmed. Tvärtom hade jag dag för dag blivit alltmer irriterad vid dess åsyn, och om nätterna hade jag samvetskval över min brist på moraliskt mod: jag borde ju på det kraftigaste protestera mot hans tillvägagående. Om och omigen hade jag föresatt mig att tala allvarsamt med honom om saken, men trots hans lugna, litet nonchalanta sätt fanns hos honom ett visst något, som gjorde, att man besinnade sig två gånger, innan man tog sig någon slags frihet med honom. Hans stora begåvning, hans