på Thaddeus Sholto, när denne såg hans ansikte i fönstret. Nu tror jag du har reda på allt.»
»Medhjälparen?»
»Ja — det är ju ingen stor hemlighet — den kommer du snart själv underfund med. Men så ljuv och uppfriskande morgonluften är! Se på det där lilla molnet! Det liknar en rosenröd fjäder ur en jätteflamingos vinge. Nu lyfter solen sin klara skiva över Londons molnbädd och låter sina strålar falla på mångahanda slags folk. Jag törs dock slå vad om att få — om ens någon — av alla jordens bebyggare, äro stadda i egendomligare ärende än vi två. Hur små känna vi oss ej — hur småaktig är ej vår ärelystnad, hur obetydliga äro ej våra strävanden, jämförda med naturens stora elementära krafter! Är du riktigt hemma i din Jean Paul?»
»Å ja — tämligen. Jag arbetade mig fram till honom genom Carlyle.»
»Det var ju som att följa bäcken uppför till dess källa. Han framställer emellertid en högst egendomlig men djupsinnig tes. Han påstår, att förnämsta beviset på människans verkliga storhet ligger i hennes medvetande om sin egen litenhet och ringhet. Detta vittnar, ser du, om förmåga att kunna jämföra och värdera, och denna förmåga är i sin tur ett bevis på sinnets ädelhet och upphöjdhet. Det finns mycket stoff för eftertanke hos Richter. Har du din pistol med dig?»
»Nej, men jag har min käpp.»
»Möjligt är ju, att vi behöva något slags vapen, när vi komma in i deras 'kula'. Du får ta Jonathan på din anpart — om den andre visar tänderna och börjar bråka, så skjuter jag ner honom.»
Under det han talade, tog han fram sin revolver, laddade två av piporna och stoppade den tillbaka i sin högra rockficka. Vi hade emellertid, ledda av Toby, följt de med små villor kantade vägar, som föra in till huvudstaden. Småningom kommo vi in på riktiga stadsgator, där daglönare och hamnarbetare redan voro i rörelse och där slarvigt klädda kvinnor öppnade fönsterluckor och tvättade trappor. De i gathörnen belägna krogarna hade redan börjat sina affärer, och de första kunderna, torkande sig om munnen med rockärmen, syntes i dörröppningarna. Kringströvande, herrelösa hundar kommo fram och beskådade oss, när vi gingo förbi; men vår oförliknelige Toby såg varken till höger eller vänster utan traskade oavbrutet framåt med nosen mot marken; emellanåt uppgav han ett litet häftigt skall, som bevisade, att spåret ännu var »hett».
Vi hade vandrat tvärs genom Streatham, Brixton och Camberwell och befunno oss slutligen i Kensington Lane. De män, vi förföljde, tycktes ha roat sig med att hela tiden gå i sick-sack; antagligen trodde de, att man därigenom skulle få svårare att finna dem. De hade aldrig hållit sig på breda landsvägen eller på en huvudgata, om en biväg eller en gränd funnits att tillgå. Vid slutet av Kensington Lane hade de dragit sig mot vänster genom Bond Street och Miles Street. På det ställe, där denna senare gata utmynnar på Knight's Place, stannade Toby helt plötsligt och började därefter på hundars vanliga obestämda sätt springa fram och tillbaka med ena örat slokande och det andra rakt upprättstående. Sedan tog han sig för att gå i vida ringar runt omkring oss, allt under det han som oftast bedjande betraktade oss, liksom bad han om ursäkt för sitt bryderi.
»Vad fan är det med hunden?» brummade Holmes förargad. »Det är väl föga troligt, att de tagit en droska eller givit sig av i ballong.»
